Aftonbladet – 30 oktober 1839, sida 2

henom. När ep rik man så gör, då lefver Gu ande i honom; vi skola älska honom som en brt NI des, och vörda honom som en fader. dl aDet är nödvändigt, att qvinnan lärer sig yrkes bl Qvinnan skall lära sig skicklighet till utförand elaf alla yrken, dem hon skall sköta, på det att ho tjock genom Guds hjelp må kunna bestå genom si! , Jarbete. Hon bör icke tänka på gifte såsom medt att försörja sig med, utan gagn; ty hon skall d göra sin man olycklig och blifva förlorad sjelf. Det är en qvinnas skam, att ligga sin man ti last, likasom hans vanheder att födas af henne , Genom skicklighet och arbete skola de begge kun na bestå, och så kunna da begge älska hvarandra Det är en gvinnas ära, att icke lemna sig åt nå gon annan man, än den hon af hjertat älskar. Mei skändlig är hon, och högsta blygd lider hon, on -Ihön bortgifver sig åt hvem som kommer, allenas för att han skall kläda och föda henne, och gifv henne hus, jemte namn af hustru. Derföre skall hon sjelf lära sig yrken, hafva vil ja för redligt arbete och en munter håg dertill, at hon icke må behöfva söka gifte för nöds skull, oc så lemna sig till pris åt en, gom hon icke älskar hvilket är en nedrig last. Qvinnan skall icke tro dem, som säga, att ho: är svag. Hon kan vara så stark i viljan och skarp sinvig i förnufiet, att hon kan lära sig hyad helds hon behöfver till lifvets redliga uppehälle, ära oci e:it rent behsg. Icke heller må man tre dem, som säga det qvin nans lett måste vara att lefva i träldom under an dra, och att hon förlorar sin rätta täckhet, om ho: genom sitt arbete kan hjelpa sig sjelf. Q ienar är, likasom mannen, född att lyda Gud och tjen: i alla stycken, der en god ordning fordrar. Mer detta är ej att gå i träldom. Likaså förlerar qvinnan först sin sanna täckhet om hon blir osediig. Men är hen så skicklig til arbete, att hon kan bestå genom sig sjelf, så be. höfver hon ock icke förnedra sig till någon last och då bibehålier bon alltid sin täckhet. Iogen man blir rätt lycklig genom en qvinna om bon icke älskar honom. Derföre måste ock har vara högst angelägen, att qvinnan genom sitt arbete och sin skicklighet kan bestå i landet; ty då förs kan en man veta, alt, om en qvinna bifaller at: gifva sig åt honom, så gör hon det af kärlek. Sålunda är arbete qvinnans ära, liksom mannens och är af högsta nödvändighet för begges välgång, på det att de derigenom alltid måtte hållas istånd att icke behöfva ingå gifte af orätt och falsk grund. Det är en stor oklokhet, att tro behof ech nöd straxt förorseka vänskap. Om således en qvinna för utkomsten och sitt lifs bergning gifver sig åt en man, så är han ofta högst bedragen, om han trer, att hon härmed vill honom sjelf något godt. Hon har kanske icke kommit till honom af fri håg och tycke för honom, utan måhända blott för sin egen nytta, att biifva född och klädd. Ett rent och godt tänkesätt, som förer till sann nytta, är det då icke, om någon gifves, som icke rkåller för godt, att å! gqvinnan lemnas undervis ning i allt sådant arbete, hvarmed hon kan försörja sig sjelf, utan i sådant blott, som tjenar henne hos manneu, sedan hon först gifvit sig åt någon: det är hus-sysler allenast. Härmed sättes både mannens och qvinnans välgång i fara. Ty han vet aldrig då, om han får en qvinpa, som vill honom sjelf rätt väl; men ingen annan tjenar till hans verkliga lycka cch gagn. Detsamma händer med henne, att bon lätt kan blif. va olycklig och osedlig, emedan hon, i brist på eget besiånd, kanske gifver sig åt en, som hon icke anstår, och som icke anstår henne, utan begge förderfva hvarandra till egendom och hela lefvernet. Hvad gifves täckare, än en qvinna, full afskicklighet, ordning och förnuft, som glad och arbetsam kan sköta allt hvad benne tillkommer för att lefva? När bon finner behag till någon, och gifver sig åt honom, endast då kan han med rätta säga till sig sjelf: jag är älskad. cArbetc är lugn. Ingen måtro, att arbste består uti fjäsk och orolighet; utan det är sjelfva lugnet i själen och frid i menniskans boning. Lättjan gör o:0o, liksom fattigdem och skam. Den late har inger styrsel på sin själs önskningar, derföre kar han ock ivgen frid, och lugnet känner ben bloit då ken sofver. Men den som sysselsätter sig med eit godt arbete, sträfvar derunder till ett visst mål, och deraf äro hans bjertas begär då burdne vid ett enda företag. Så är han enig med sig sjelf, glad och full af förhoppning; ty han vet, att Gud gifver det goda arbetet sin frukt. Arbetaren synes icke vara stilla. Dock är hans själ stilla och fridsam; hens hjeita slår med lust, och hazs bröst andas med nöje. Lältisgen ser ut ett vara stilla. Men hets själ flyger och far; hans hjerta söker ro, men hans sinne finner ingen. Dorföro må vi vara så kloke, att vi se hurudana tirgen äro i sig sjeliva, att icke skonet tager oss och ytan bedragsr oss med en liugande fägring. Lättjan är i sig sjelf oro, ech arbetet är lugn. Sådsna iro de till deres egra be.kaffenheter. Men om orättvisa och oförnuft någon gång verka, ait arbetaren beröfrvas sin mödas frukt, eller ben af någon föraktes, då sörjer hin, sträfvar till sitt mål uan tack, och sår med oräkerhet omkring. Men det förstå vi, att den ore, ben då lider, kärstamtar icke ef a:betets egen grund, ej heller ligger deruti; utar komrcer allenost af den serskilda tillfäliligheten och ett erätt yttre tillstånd. Likaså, om lättirgen någon gång pjuter beröm och känner lugv, så är det icke af lättjars egen grund det kommer, men af en sällsam händelse för det tillfället. I Själens innersta lugn saknar den redlige arbetaren sld;ig; men om kan lefver ibiand oförnuftiga och våldsamma grannar, så ken ben anfallas afen yttre smärta; dock tärer den icke bans lifs rot. Lättingen deremot sitter alitid uen inre ro, buru är hens anlete skiner; ty hans ande är ett böljanda haf. l TT. ho eg TA SL ref rlönnic hatar pant re nera oo hd ww mm vw — I I I