Aftonbladet – 30 oktober 1839, sida 2

eww J ) Å tillsammantagna — lefvande bevis derpå är en del af våra landtprester, hvilka, utgångne från bondeståndet förena den lärda visdomen med bondens tekniska färdighet; endast fattigdomen, alstrad af ett förvändt statsskick, hindrar de öfrige att taga för sig samma portion af det allmänna vetandet. Men den publik, hvarom här talas, utgöres af de redan uppvuxne, hvaraf de flesta, ehury icke alla, sakna de förberedande kunskaper, som erfordras för att med nytta och nöje ingå i hvilken läscirkel som helst. De äro, om man så will, vuxne barn, genom praktikens undervisning längesedan förda förbi skolans elementer, till menniskan, hvars (studium alltid utgör ändtliga afdelningen i lifI vets lärokurs. Till hennes öden står deras Ihåg, och det är en af alla uppmärksamma forIskare anmärkt sanning, att historien allestädes lutgör allmogens liebliagslektyr. För mången är likväl denna, tagen i vanlig bemärkelse, allt för vidlyftig; dess resultater, eller upplösningen, aflögsna sig ju mer man går framåt, och den fordrar förberedande kunskaper, de der ecdast med möda inhämtas under läsningen. Men den som läser för nöje behöfver emellanåt plocka någon frukt af sin möda. Af dessa skäl, till hvilka de i allmänhet gällande må läggas, är romanen, i sin förnuftiga bemärkelse, eller menniskans öden framställda i individens, en mera passande lektyr. Det är en lektyr, som menige man vill läsa, som han kan läsa, och som han derföre, samt emedan den är undervisande, bör läsa; den är ock af dessa orsaker just den, som bör sättas i stället för den hittills gängse, vidunderliga, samt den enda, som skall förmå uttränga denna. Så har, förmoda vi, ledaren af det företag, vi här anmält, uppfattat saken, då han bland folkskrifiernas antal upptagit tvenne romantiska berättelser, hvaraf den ena, aGrimstahamns nybyggen, hvälfver sig omkring ett torparefolks, icke underbart, men sannfärdigt tecknade öden och den andra Ryska minnet i Norrköping, eller Ryssarnes härjning i Sverige 1719,, lemnar den mindre bildade en lika åskådlig teckning af kriget och en lika kraftig uppmaning till trohet mot fäderneslandet, som Schillers berömda verk lemnar den mera bildade. En annan afdelning ef dessa skrifter utgöra berättelser ur fäderneslandets historia, hvaraf tvenne, nemligen Gustaf Wasa i Dalarne och Måns S:enbocks lefverne, bland de hittills utgifna bäftena förekomma. Den sednare, af Hr Mellin, är, som man ser, lyckligt vald för allmogens smak, och väl bållen; skada blott att förf. nödgats göra den nog kort. . Moraliska afhandlingar saknas ej heller. Deribland hafva vi fäst uppmärksambeten vid ett stycke, kalladt Arbetets ärva,, af Hr Rektor Almqvist, hvaraf vi här nedanföre lemna några utdrag. Det synes oss vara en lycklig ingifvelse, att i en folkskrift förena arbetet och äran, icke derföre, att ju vår allmoge i allmänhet öfvernog erinras om arbetets nödvändighet, utan derföre, att i denna sammanställning ligger, j allenast en tröst och uppmuntran för dem, som af nödtvång äro arbetet undergilne, utan äfven en väckelse att mäta menniskor med en riktigare måttstock än hittills och utrota den förnäma lättjan, som hemtar sin förnimsta näring från den aktning faingantisen njuter af de arbetande klasserne. Vi välja för det nämnda utdraget följande stycken, utan att! dermed vilja tilltärnagifva, att de äterståerde; skulle vara mindre läsvärda. i aHvaruli den sanna äran består. Det ärofullaste för hvarje menniska på jorden, hon må vara! född af herreslägt eller bondeforäldrar, är, att va-: ra duglig, ati bevisa sin duglighet genom ett godt: arbete. Såsom hedervärdast af allt skatta vi det, alt åt sig och de sina kunna förtjena födan; och icke blott kroppens föda, utan derutöfver så mycket, : att man kan anskaffa medel til! själens förbättring, upplysning och sanna glädje, hvilket alla behöfva,: både höga och låga, och hvilket är andens spis. Men det veta vi, att den rätta äres och den san-! na hedern hafva länge varit okända och delda för menniskorna. Ty många hafva varit, och äro kanske ännu någre, som anse den största äran bestå u:i, att vara komne af förnäma föräldrar, bära ett stort namn, gå med lysande kläder, och få mycket penningar i arf; hvarefter de fätta sin heder uti, att sjeifva göra föra gagneligt eller godt, men förakta tjenstemannen och arbetaren, uppskära det de icke sått, och vilja höra sig helsas för de bäste i landet. Låtom oss derföre vara så kloke, att vi icke gif-. va vår aktning åt annat än det, som en rätt akt-; ping tillhörer. Den rediige fitige och förnuftige . arbetaren, i hvad embete, landets tjenst eller yrke ; som hel!dst, är värd den högsta vördnad på jorden: först dem, hvilken utför sådant, som länder till sjä-. lens bästa; derefter den, hvi!ken arbetar för kror-: pens väl. Att mången, som ingenting gör hvarken . för själens eller kroppens väl, ändock besitter stora egodelar på jorden och hedras af andre, det kunna: vi icke hjelpa; men vi skola dock veta hvad skick-!, ligt är, nemligen att vi i våra hjertan blott ära: det goda, och icke förakte den redlige arhetaren.: