upphöjdaste och renaste förhållande, och tidens strider må luta hvarthän som helst, så är dock läran om kärleken och försoningen den högsta i lifvet oeh den enda sanna grundval, på hvilken stater och folk kunna bygga sin sällhet och lycka. På allt sätt borde man derföre upp-j muatra och belöna em sådan ädlare verksamhet och icke genom skefva åsigter motverka ett godt, som ännu icke har hunnit utveckla sig till serdeles kraft och styrka. Men man fruktade väl, att de akademiska hederstitlarna skulle sjunka i sitt värde, om kyrkan i allmänhet fick öfverflöd på verkliga doktorer, och vil tro, att en smula fåfänglighet, som alltid är med i menskliga beräkningar, här varit en af de medvetslöst verkande orsakerna. Ty hvarföre skola nu Herrarne fordra mera sf andra, än som billigtvis fordrades af dem sjelfva, då de togo sina examina? Hvarföre skola de så misstro sitt eget omdöme och sin egen pröfningsförmåga att inse hvad som är rätt och skäligt, att de skynda sig att gripa till den visserligen beqvämare utvägen att bestämma ett minimum, som i sig sjelf kan anses som ett meximum för hvilken som helst? Det var en stor fägnad att höra, huru den graduerade ungdomen med allt större värma omfattade de theologiska studierna. Nästan hvarannan magister, som ämnade sig den presterliga vägen, ansåg som ett slags rättsfordran af sig sjelf att gå längre, än vanligt på det theologiska fältet. Man ville se med egna ögon, forska med egna krafter och sedan döma efter bästa insigt och vetande. Är det väl något ondt härutinman? Vore det väl skadligt för kyrkan, om wi i församlingarna kunde få en stam af lärda prester, som sedan ledde de yngre och läto sitt eget ljus lysa för menniskorna? Litom oss nu tillse hvad som hittills utgjort fordringarna för theologixe licentiat-examen, för att teraf sluta, om detta i sig sjelf icke redan vore neg och tillräckligt. Man borde hafva läst de heliga skrifterna på grundspråken och förstå dem efter allt det lärdomsapparat, som nyare tiden rustat sig med i det afseendet; man borde äga en vidsträcktare kännedom af kyrkans historia och inre och yttre förhållanden; skälig beläsenhet i kyrkans fäder och en omfattande spekulativtdogmatisk bildning i allmänhet. Nu fråga vi om icke detta är nog och hvad egentligen kunde fordras mer i en examen? Hade examinamdus förut visat sig i en approberad afhandling äg: både omdöme och grundlighet, så tycktes det vara alli bvad billigheten krafde; men nej, han skall vara en genialisk man, en sjelftänkare, om möjligt, och i det fallet kanhända olik mången af sina lärare! Nu blir bhädanefter mången afskräckt, nöjer sig med ett mindre pensum och skyndar, så fort möjligt är, in på det praktiska gebitet; ty det är en psykologisk erfarenhet, att föreställningen om svårigheterna vid ett företag ofta förhindra dess utförande, som i sig sjelf vore lättare, än man kunnat tro. Deremot kan det bända, att det går med dessa disputationsprof på samma sätt som i medicinska fakulteten, der vanligen preses skrifver åt respondenten, ehuru det är föreskrifvet, att han skall skrifva sjelf. Jzg minnes för flera år sedan. huru det berättades, att en viss professor i Stockbolm hade en sådan disputationsfabrik, och att stycket kostade 50 Rdr B:ko. Troligen kommer denna visa åtgärden att slutas på samma sätt eller ock så, att detta höglofliga cum laude snart nedstiger från sin aristokratiska höjd och blir så populärt till sitt väsende som vårt garsla hedervärda approbatur, som i sin graa vadmalströja su tills vidare får nöja sig med att spala en sivepel bonderol i det allmänna. Äfven skulle det kanna inträffs, ait fakolteten framdelss blottställer sitt rykte för väld och parti-khet i sina domar. Es sadan differerad licentiandus känner sig djupt sårad i sit innersta. Inför det alimänna är hans ära föriatad, ty det är såsom: förfstrare han blivit förkastad och af den vördige areopagen förklaradf sasom irritus spei, för det han icke är ett snille. Skäligt är det de:före, att han bemödar sig att söka rättvisa hos publiken, och att hvarje förkastelsedom bir en stridsbandske tll en fejd på lif och död om grunderna för rättrådigheten af fakultetens u:slag. Skulle det då hända, att ett sådaut specimen möjligen kunde inför andra domare anses lika i värde med ett, som erhållit det foördrade vitsordst, så är fara, att hela fakulteten för sitt förhållande icke får ens admittitur i det allmänna, och på det sättet blir en facultas, som icke förmår nägot utom i inbillnin-! gen, hvars kraft och styrka visserlicen hafva! sitt stora värde öfverallt utom i verkligheten. m— — nns RÄTTEGÅNGSOCH POLISSAKER.