akademien skulle uppfylla sin heliga förbindelse mot staten och menskligheten. Men, frågar man, huru skulie väl detta tillgå, då arbetarne äro så få och säden så mycken? Visserligen är svaret icke så nära till hands, men den goda viljan har många utvägar, som kunde lätta utförandet af en sådan uppfostran. De yngre lärarne och seniorerne inom nationerna kunde dela mödorna och besvären och blifva de förenande mellanlänkar, som gjorde det akademiska lifvet till ett stort familjelif, fullt af glädje och trefnad, och undervisningen kunde fortgå på tusenfaldigt sätt både inom och utom lärosalarna. Vorö nationerna litet annorlunda indelade, icke just efter landskaper, men efter en väl uttänkt och lätt verkställbar ordningsprincip, och hvar och en sådan sedan hade sina egna litterära och sällskapliga aftonsamqväm, så vore redan något af det onda afbjelpt. Enallmän studentförening är svårare att tillvägabringa, och nyttan deraf mera problematisk. Men i de förra skulle ingpektor och seniorerne med värma deltaga. Här skulle finnas allt, som angenämt och nyttigt kunde upptaga tiden, men alla spirituosa strängt förbjudas. Vänskapliga sarstal, omvexlande med improvisatoriska talöfningar och äfven små föreläsningar, kunde medföra ett serdeles gagn och tillfredsställelse. Men alltid borde det allmänna och högre i lifvet och studierna framhållas. De yngre vande sig småningom att anse de äldre som bröder. Inspektor njöt såsom fader de skönaste rättigheter i en sådan krets, der han kunde verka, såsom sig borde, så mycket godt för de ungas framtid. För öfrigt kunde man äfven inrätta vetenskapliga cirklar, der samma studier förenade medlemmarne, men allt under lärarnes ledning och på ett sätt, som aflägsnade allt pedanteri så väl som allt sjelisvåld. Detta hafva vi biott nämnt såsom ett af de många medel, som förefinnas att inverka på ungdomen, emedan vår menivg icke nu är att lemna något motiveradt förslag i detta afseende. Hufvudändamålet är blott att visa, att professorerne icke med godt samvete längre kunna låta sakerna fortgå såsom hittills, utan att de mäste uppträda såsora fäder och uppfylla de pligter, de atagit sig med sitt ansvarsfulla kall i statea. Hvad åter den akademiska bildningen betröffar, så förstås det af sig sjelf, att den icke kan vara slutad förr, än lärjung:n besiiter de egeuskaper, som göra honom skicklig att verka med nyttai det yrke, ban valt för sin framtida bestämmelse. Men i alla yrken bör han äga bjerta och förstånd. Man har relizionen och den slimänna gudstjensten, vänskapens, sedhghetens och humanitetens bjelpmedei, för att verka på det förra, och det sednare skall utbildas allmänt och specielt genom vetenskaperna. Goda läroböcker, icke för stora fordringar i examina, flitiga repetitivns-öfningar wed lärjung:rne skola göra undser, om man blott vilie deråt egna sin verksanihet. Sa bör läraren förut bestämdt känna, om och nar lärjungen kan uppfylla bans billiga foröringar, och gör han icke det, så vutnar just detta emot b.ons lärarekall och avklagar Lonoum för försummelse och liknöjduet. Det foörsias, att detta gäller egen!ligen om de lägre och eimb-tsex;mina, och till en det om den filosufiska g: aden, ty de, som vilja undergå exsmina I de hög:e fakuiteterna, hafva redan mer eller m:ndre utbildt sig till vetenskaplig frihet och sjelfverksamhet. Dock gäller det älven i viss gad om dessa, och man har många medel ati pröfva hvar och en på förband, em man så ville. Siutligen vilja vi vidröra den i början näsonda frågan, som var en af artikelns hufvudanledningar; ty vi anse den theologiska fakultetens förslag mindre välbetänkt och skulle gerna önska det förändradt och upphäfvet. Orsaken dertill är, att vi tro det ligga utom den akademiska granskningsrättens gränser att fordra några egentliga snillegåfvor af lärjungen. Väl böra de erkännas och vppmuntras, der de finnas, men största delen af menniskor har af naturen endast fått tillrackliga krafier att fö ja med på bildningens bana, och isynnerhet bor man ej fordra af en examinandus, att han på ett mer eller mindre genialiskt sätt återger och framställer, hvad han uppfattat under sitt arbete. Men detta innebär tydligen nämnde fordran. Sann och lefvande bör hva je kucskap vara eller, med andra ord, fulit giltig och användbar för sin bestämmelse. Men detta motsvarar ju vitsordet approbatur; och huru kan ett samfund lärda, i utöfningen af sitt låärareI kall, yrka den satsen, att en kunskap, som förtjenar vårt bifall och aktning och är fullt tillräcklig för sitt bestämda ändamål, dock i sjelfva sitt väsende och begrepp är otillräcklig för detsamma? Sådana förvända pretentioner anse vi helt och hållet motverka Universitetets reSaånaåratian Aanh Ja ekadliga varkningarna davat