Aftonbladet – 26 oktober 1839, sida 3

RR es a hn dare uppsigten öfver polytekniska skolan och be-! fälet öfver kejserliga gardet. Efter Halils disarace, hvilken, ehuru sultans måg, skickades i landsflykt, för det han förgifvit tvenne böge embetsmän, lade man till Saids öfriga uppdrag äfven en seraskiers af Europa och utnämnde honom tiil guvernör öfver Konstantinopel, sedan den förre blifvit afsatt. oo oGenom sådana val tror sig sultanen kunca ut-, föra sitt folks regeneration! Försynen tyckes dock; hafva kommit hans verkligen geda afsigter till bjelp, derigenom att hon mildrat det ödes stränghet, hvaraf han blifvit förföljd vid allt hvad han företagit. HalHil aflägsnades från styrelsen, som straff för ett nesligt brott, och äfven Said mäste troligen snart, till följe af sin gemåls död, återvända till det mörker, hvarur ban aldrig bordt framträda, emedan hans maka var det enda band, som förenade honom med kejserliga familjen. Också var denna förbindelse ensam orsaken till en uppresning i Konpstantinopel, så van man än derstädes är att se de ringaste menniskor uppstiga till lyckans höjder. 1 anpledning häraf böra vi anmärka, att den i hvarje hänseende ofantliga förlust, Said led genom sin gemåls död, endast var en följd af en orimlig fördom. Hon dog nämligen blott, emedan etiketten ej tillät att på sultanens dotter använda en åderlåtning, som: ensam kunnat rädda henne. I Innan vi likväl lemna desse så vidunderligt valda kejsare-mågar, vilja vi genem tvenne händelser, hvartill vi varit ögonvittnen, gifra ett begrepp, buru den förste uppskattade sin nya värdighet och der andre iakttog den ställning, som twilikom honom, i anseende till kejserliga familjen, hvaraf har blifvit en medlem. Blett några få dagar hade förflutit (1836), sedan Halil Pascha, i enledning af sin förmälning, erhållit guvernörs-embetet i hufvudstaden, bvilket äfven gaf honom genera!-profoss-platsen, då en händelse inträffade. hvarvid ham trodde sig kunna utöfva ett 2f detta embetes pligter. Med ifver omfattade han också tillfållet. Han lemaade nemligen ea dag sitt palats, åtföljd af en talrik skara officerare och betjenter; hvaribland han ensam var till häst. I deisamma korsades tåget af en 45-årig Grek, som kom ridande från en tvärgata. Denne olycklige hade ej märkt Seraskierea, då han kor ut på den gatan, der denne red, och hade således ej fått tid att stiga af hästen, såsom etiketten fordrar. På sådana konsiderationer gaf Haiil imedlertid icke akt. Han lät gerast en kraftfull kavass griga den svage gossen, och denne, vid sådana exekutioner vane bödel, böjde med grymhet den olyckliges rygg och armar i en pinsam ställning, sådan den behöfdes, för utöfrandet af sin herres hämnd. Under tiden lät Seraskieren gifva sig en ofantlig piskas, som en af sviten alltid har i beredskap; för mera eftertryeks skull reste han sig upp i stigb;glarne och piskade sitt offer, tilldess han tröttnade. Efter slutad exekution begaf han sig åter på väg, på förhand njutande af de lyckönskningar, han ansåg sig hafva förtjent. Den beklagansvärde ynglingen lemnade man liggande pära död på gatan, tilldess medlidsamma menniskor buro honom hem till siza föräldrar. Muselmännen hafva alltid tyckt om att skryta med en makt, som de nyss vunnit. Baron Tott omtalar i sina memoirer det första besök ran gjort hos en Turk, hans vän, hvilken nyligen biifvit upphöjd till Storvisir. Då han gick ifrån bonom, fick han förklaring på betydelsen af en horisontal rörelse med handen, hvilken denne gjort såsom svar på en fråga af en bland hans betje ning, som likväl dervid stannade i dörren och icke ens beträdde det rum, der samtalet böils. Då Tott gick ut, fann han nemligen nio helt nyss sfhuggna hufvud, uppställda i en rad. Haus vän hade sålunda velat visa honom hela vigten af sit: nya embete. Om Haiil Paschas uppförande är nog att ge en föreställning om huru Turkarne bedöma ett högt embetes värdighet, så torde Szeids förfarande lika tydligt visa, hutudant förhållandet mellan anförvandter är, vär en af dem räkar vara af kejserligt blod. Denna Sul:anens andra måg red en dag utför den långa gatan i Galata, en af Konstantinopels förstäder; honom följde tre tjenare till fots. Till de förbigåendes stora förvåning, sågo de här prinsen oförmodadt springa af hästen, rusa in i värmaste öppna bod, huka sig ned i dess öäflägsnaste vrå och betäcka sig med en dålig metta, som låg på golfvet. Hans betjenier, som antingen a nat orsaken till hans flykt eller åt hvilka hen sagt ett ord derom, drogo sig äfven i största hast undsn i en gränd, dit de förde prinsens häst. Alle menniskor sökte förgåfves gissa orsaken till dennalj sal!skmraa manvöser ar en så förnäm man, tilis del slutligen kunde begripa den vid åsynen af eu Ha s rem, som vä made sig från gatavs andra ända. Vy Harem kaller man nemligen i denna bemarkelse 5 n Sultsninnas tåg, som lemnat sitt palats, för at ) promenera eler besörja någon angelägenhet. De: Destår af flera med bästar, stundom också med ;xar förspäsda karsbas (kärror), mer eller mindre j srydda med förgyllningar, bilshuggeriarbeten, garliner o. 8. v. Psinsessen sjeif sitter allvid i den örsta och präktigaste vagnen, omgifven af sins örnämsta damer. I de öfriga far sviten. Framör tåget gå kavasser, för att undanbiålla eller bortlifra de förbigående, och tvenne svaria eunucker ida breåvid piinssessans vagnsöörrar, eller bakefer. i fall gatans bredd så fordrar. Så snart det ifrågavarande tåget passerat gatan, röp den stolte prinsen fram undan det smutsigaz äcket, som i en Rajshs bod tjent hovom till fri I stad, och hans folk förde fram bans häst, hva på ; ban steg upp och fortsatte sin väg, så nöjd medl, ig sjelf, som någonsin deu segerkrönte kjelten Is Han hade rnemligen blifvit varse sin svägerskas !k stinsessan Halils equipsge, men för sent, att kuaoIf 1a vända om. Genom sin flykt ville han nu undfä å nödvändigheten, att vid hennes annalkande stia af hästen och kasta sig ned på jorden, såsom ruket fordrar. An dylika bruk ännu äga bestånd, ! SR es ee I LAR linen hunnit IN ADa