Aftonbladet – 26 oktober 1839, sida 2

känslan af det eviga, som i våra dagar fleistädes ätergifvit katolska Kyrkan ett lif och en inflytelse, som den länge saknat. Det katolska presterskapet harderstädes ändtligen insett nödvändigheten, att hos det folk, hvars andeliga angelägenheters vård blifvit det anförtrodt, förstärka religionens grund, sedan det sjelft återfunnit denna, och hunnit öfvertyga sig, att kultens stränga handhafvande icke kunnat hindra religionens allt djupare förfa!l. Det fanns äfven, efter trewtioåsa krigets slut, en tid, gå protestacrtismen, efter sin politiska seger, öfverlät sig åt en hvila, en trygghet, hvarunder kulten äfven inom denna kyrka kanske gällde jallt för mycket. Såsom en protest deremot framträdde den så kallade pietismen, länge förkättrad och förföljd, nu mera, utan förbiseende af dess villfarelse, likväl erkänd såsom ett uttryck af ett verkligt religiöst bebof. Adertonde årbundradet har nämligen lärt den protestantiska kyrkan, att äfven den har farligare fiender, än Pietisterna. Det närvarande torde hafva i beredskap nya lärdomar af samma slag. Kommitteen skall längre fram närmare förklara sig häröfver. cUnder den första oron öfver pietismens framsteg, och samma år, som den genom öppnandet af universitetet i Halle, der dess anhängare uppträdde såsom lärare, hotade att vinna större inflytelse, utfärdades till Sverges tyska provinser den 6 Oktober 4694 ett edikt smot Entusiasters. Chiliasters m. fl. svärmerier. Den 7 Juni 4706 befailte ett kodungabref, att som en hop svärmeandar skulle finnas, de der med deras fördömliga biläror och satser sökte att försvaga och undergräfva grundvalen af den Evangeliska läran, bland hvilka äfven de komme att räknas, som under sken af gudaktiyhet förförde mången obetänksam och nyfiken menniska på irrvägar och skadliga meningar — så skulle de, som kitslade sig med sådana biläror, dem de på ett eller annat sält utspridde och från deras villfarelse icke ville afstå, land och rike förvisas, om de vore främmande, men från tjepst och embete afsättas om de vore inbemske och konungens födde undersåtare, jemväl och annat straff undergå efter som brottet kunde finnas, hvarjemte ungdomen bland anvat förbjöds att vistas vid de akademier, der det så kellade Pietisteriet mest läres och brukas., aPrinsessan Ulrika Eleonoras och rådets varning den 4 Dec. 1713 upprepar först nyssvämnada konungabref och nämner derjemte, att utom i 1694 års Kongl. påbud, jemväl i åtskilliga flera titlförene utfårdade Kongl. plakater alla privata sammankomster i busen eller andra hemliga samqvämen och cenventicula strängeligen och vid hårdt straff förbjudas. Kommitten saknar för närvarande kännedom om några sådana plakater, men känner den här ifrågavarande tidens vana att såsom verkliga, i allmänna ordalag omtala författnirgar, hvilka nu fö gäfves sökas och sannolikt endast funnits i lagförfattarens föreställning. Tills vidare torde man de förs kunna anse det i 4743 års nyssnämnde varning gifna förbud emot enskilda religionssammankomster, såsom det första för det egentliga Sverige i uttryckliga ord utgifn3, och derföre fiuner Kommitten sig föranlåten alt närmare redovisa dess innehäll. aFö-budet föregås af uttrycklig förklaring, att Kovgl. Mej:t ingalunda vill förmena sina trogna undersåtare att hemma öfva sig i gudaktighet, hålla sina barn och tjesstehjon till idkelig bön och åkallan, nega efterfråga, hvad de u af Guds o:ds predikan l!ära och fatta; önskandes fastmera att man allestädes, besynnerligen uti stora och förnäma hus hvarest många betjente äro, vill låta presterna egomofiast förböra både de äldre och yngre. huru de i Guds kunsksp tilltepa. Deremot forojöds hvar och en att i sitt hus hål!a eler tillåta någon tam: mankomst med få eller många personer, som från andra !us kommo och med dem örrätta någon andekt, allraminst tilläts att u lägga och förklara den Heliga Skrift eller fälla obetankta cmdömen om den a!lmå na gudstjensten. På denna grund bycger det nu i detta afseende gällande, genom Kongl. cirkuläret den 2 Maj 1754 ånyo i e:iniing bregta Kongl. Pl:katet den 42 Jaruai 1726. Det förtlarar först Kongl. Maj:ts upp såt icke vara rågon gudaktighetsofnoing att bind:a, utan snacare förmana hvar och en sig derom för all tirg et vinnlägga, som! att föräldrar och hustönder sina barn, anhöriga och tjenstfolk uti sina hus lära och urdervise låta i Cathechesen och Christengomen, förhöra hvad de kbelgedagsarne utsf precikeon lärt, dagligen med dem bålla bön samt läsa utur Bi:eln el!er andre i riket vedertagna böcker, — dock att de athålla sig från djupsinni a frågor, sem dem onfolii.cm äro för höga och kunna gifva dem anldvring till villfarelser. cD-remot förböds, att i privata hus manoch qvinkön, gsmlo och urge, kände och okände, få eller flere, sig samla under förevändning att biuka sip ardakt och enkannerliga gudstierst, den der med de vanliga Sönoch Helgedagars texters prediken och utläggando, böners och nya bönesätts förklarande på åtskilliga stäl!en funnits vara förrättad. Den, som sådare sammankomster bålter eller tilåter, skall första gången ktöta 200 Deler Silfvermynt, evdra gängen dubbelt, eller i brist af börer plikta första gången med 44 dagars och den andra med 3 veckors fängelse vid vatten och bröd; tredje gången skall ban på två år förvisas riket. De, som (ill sådara sammankomster sig inställa, skola kvar för sig böta, första gången 40 mörk Silfvermynt, andra dubbelt och tredje fyrdubbelt. Derefter redogör Kommititen för hvad Presteståndet. i sin underdåniga skrifvelse den 24 Nov. 1823, och KyrkolsgsKommittcen, i dess underaåniga utlåtande, den 40 Dec. 4824, anfört, rörande läseriet och yttrar sig sålunda: Då i våra dagar så kallade läsare på åtskilliga stäl!en i riket ådrogo sig större uppmärksamhet, yitrade Presteståndet i sin redan anförda undercåLiga skrifvelse, att läsarnes oordnisgar skiljde sig i tvenne slag: det ena lindrigare, företeende sig ofsama att Araligt omvändelsebegär, öfverdrifven