Aftonbladet – 23 oktober 1839, sida 2

besvärligt påhäng, ett slags samhällsondt, som aldrig borde finnas, men som man en gång hvart sjette är måste underkasta sig att tåla, för att sedermera under de fem kommande åren kunna styra och hushålla efter sina egna åsigter? Hvadan kommer det, att styreisen anser sig kunna handla så rakt emot ständernas vilja, äfven i frågor, derom dessa, eniigt grundlagen, hafva rätt att besluta och lemnat bestämda föreskrifter; hvadan, att till och med enkla verkställighetsåtgärder af största vigt för folket (såsom i frågan om förändring al markegångsberäkningen och förvandiing af kronopersedlarna) helt och hållet löggas ad acta, fastän regeringsmakten sjelf, medan ständerna varit församlade, till och med förklarat sig ense med dem, och termin redan blifvit utsatt, inom hvilken beslutet skolat vara verkstäldt; hvadan, med ett ord, denna likmröjdhbet och missaktning, som i så många fall förspörjes från den verkställande maktens sida för den så kallade lagstiftande? Icke derifrån, att den sednare ju, enligt grundlagen, äger en verklig makt; det är redan anmärkt: utan efter vår tanka hufvudsakligen af trenne andra orsaker: den första, att Ständerna ännu ingen gång gjort, hvad de verkligen kunnat göra, för att begagna den makt de äga, och sålunda försksffa sig det anseende, som aldrig utebliiver för den, som vet att sätta sig i respekt med de medel och krafter, han har till sin disposition; den andra, att representationen alltför sällan sammanträder, så att Styrelsen under en alltför lång mellantid är ogenerad af dess uppsigt och kontroller; och den tredje, att Ståndsfördelningen och det tunga riksdags-machineriet splittra krafterna för mycket, för att några positiva impulser och något sammanhängande helt system under närvarande former ännu kunnat utgå från riksförsamlingen. Antages detta, så är det också ej svårt att bestämma, hvad de väljande frärmst bafva att afse hos sina ombud, eller hvarom de böra vara ense med dessa. Det blir i första rummet, att öfverenskomma derom, att Stländerna genom 4107 S:as tillämpning, och genom begäran att erhålla en ny regerings-personal, en gång statuera ett exempel och visa, det folkets lagliga makt, uttryckt genom en lagiig bandling af dess representanter, verkligen är något annat än en nuilitet eller ett akonstitutionelt gyckelspel, som Tegner kallar det; att Styrelsen en gång i sjelfva verket får erfara, att den icke kan styra utan Folkets förtreende, samt ait deita förtroende en gång måste komma att bero af regerings-personalens duglighet, dess afseende på Ständernas önskningar tillbaka och dess åtagande af en fullständig ansvarighet för regeringsätgärderna. Vi äre öfvertygade, att om Ständerna en gång taga ett sadant sieg, så skall Konungen äfven lyssna dertill. Och hva:före skulle han det icke? Det afsåge ju på intet sätt hvarken något intrång på Majestätets belgd eller regeringsmaktens enhet och styrka: det hade tvertom till ändamål att fastare sammanknyta bandet emellan Konungen och Nationen, då ändamålet vore att få thronen omgifven af idel dugliga och utmärkta män; semt att afleda allt missnöje öfver impopulära å!gärder och missbruk från Korungens person; och om en kamarilla derigenom skulle finna sitt irflytande botadt; om en af Rikets Herrar, hvilben nu anser sig till den grad allsmäktig, att han kan våga hvad som helst, entingen i egenskap af Riksmarskalk, att låta bortvisa ep riksdagswav ifrån Konungens bord, lör dess politiska, men aldrig på något olagligt elier revolutiovnärt vis yttrade tänkesätt, eiler 1 egenskap af GeneralAdjutant, att förvisa officerare till fästnirgar, för det de vågat på Riddarhuset tala utan order och efter sin ölvertygelse, så ionefattade det sannerligen föga förlust för det allmänna. I ordningen härefter komme, enligt hvad vi här ofvan yttrat, att rådföra sig med de blifvande ombuden, hvad desse tänkte i afseende på representationsreformen, icke i detaljerna, men åtminstone så till vida, att deras mening vore känd rörande bufvudprinciperna, huruvida ståndsinrättningarnes bibehållande bör yrkas eller representationen grundas på en nationel valrätt. Men detta erfordrar sin serskilda afhendling. Allt hvad vi vilje hafva sagt med det föregående innefattas med få ord deri, att utan några serskilda, bestämda instruktioners meddelande, det likväl synes angeläget, att kommittenterna och deras fullmäktige till en början äro ense, att, i fall riksdagar skola hållas och nationen bekosta både tid och penningar, för att få sin röst uttryckt, så bör det äfven så ställas, att denna röst icke endast återfinnes begrafven i protokoller och under jdåniga skrifvelser, som gömmas och glömmas, utan äfven verkligen gör sig hörd och att Stän2 oo 2 ts hvad da anlioet orundiseen.