Aftonbladet – 23 oktober 1839, sida 2

d:o: Generalmajor Clairfelt; Wermlands Fälljägarerey.: Öfverste Blum; Gotllands NationalBeväring: Kapten Osterman; Hallands infanteribataljon har för denna gången afsagt sig represeniationsrätten. Extra Fullmäktige: Lifgardet till häst: Ryttmästare Oxehufvud:. Andra Lifgardet: Major Schötzercrantz. — En fråga, som sannolikt förekommer på mer än ett ställe, i sammanhang med de nu snart förestående riksdagsmannavalen, och hvilken derföre torde förtjena att ses ifrån alla sidor, är den, huruvida de väljande i en eller annan ort böra förse sina ombud med instruktioner, samt huruvida ombuden äro pligtige att emottaga och efterfölja sådana. Svaret beror, efter vår tanka, helt och hållet derpå, huru vidsträckt man tyder sjelfva frågan. Ville man dermed första, att bestämda föreskrifter skulle meddelas ombudet, från hvilka han ej ägde rätt vika hvarken till höger eller venster, så tillstå vi obetingaut, att iugen man af någon hållning i karakteren och aktning för sig sjelf, i vår tanka, kunde eller borde ingå på så inskränkande vilkor, emedan uppdraget då icke innefattade ett förtroende, utan endast en budskickning, att fullgöra bestämda order, och sådana på förhand lagda band på representanterna skulle upphäfva hela möjligheten af den sammanjemkning af åsigter, som åsyftas genom öfverläggningarne före besiuten. Hela rådpligningen vore då endast en fars, och riksdagen bestode endast deri, att hvar och en framlemnade sina vota öfver de väckta frågorna, hvilket, utan någon bereduing i utskotten eller vidare rådplägning, kunde ske lika gerna denförsta som aen sista dagen af riksdagen. Det finge för öfrigt ga som det kunde.l Det bekhöfves icke att argumentera om denna åsigt. Den innebär sin egen vederläggning, om man blott besinnar, dels att kommittenterna icke kunna känna på förhand alla de iragor, som varda väckta, dels att, om de det kunde, så skulle det fordras nästan lika långa riksdagar inom hvarje väljande kommun, för att utröna huru majoriteten vill, alt dess ombud skulle vutera i alia de serskilda frågorna. Huru man än vänder saken, så visar det sig, att något måste lemnas ull förtroendet, uch derföre är det väl äfven, som ombudet kallas representant elier fullmäktig. Men lika litet, som det är tänkbart, att på förband biuda den blifvande fullmakuigens votum i hvarje serskild sak, lika vrätt vore det utan tvifvel, å andra sidan, att utan ail pröjning antaga till riksdagsman den, som bjuder sig ut för minsta arivodet, blott ban lör öfrigt är, bvad man vanligen kallar, en bederlig karl, som ordentligt sköter sina affarer. Just derföre, ati representantkallet omtattar det vigtigaste förtroende, som kan åt en iucedborgere uppdragas, och just derföre, att besiämda söreskriuter icke kunna lemnas för satiet att motsvara detta förtroende i aila inöjnga fall, just derföre måste det vara så mycket npödvändigare, att känna den biitvande representantens karakter oci tänkesätt, atwivstoue Ofver hvad som bör utgöra de egeutliga hufvudföre målen för ständernas rådplägning, och alt de atminstone icke lemna sin 1Öst åt den, som tilläfventyrs kunde motarbeta möjorinetens tänkesätt i dessa hufvudpunkter. Oin detta redan i allmänhet måste utgöra en regel iör all representation, så är det ännu mera maktpaliggande i Sverge, der Rikets Ständer exdast samles hvart femte eller sjette år och rissdagsmännens handlingssött följaktligen älvea med för ett vida långvarigare iuflytande, än 1 lönder, der val och sammaniråden ske ärligen, och ett misstag i valet den ena gangen åtminstone kan rättas nästa år. Men för den, som med någon uppmärksamhet följt de allmänna ärenderna här i Sverge unger den förflutna tiden, kan det icke länge vara tvifvelaktigt, hvilka af ständernas bestämnielser vid den instundande riksdagen blifva de vigtigaste. Det svenska samhällsfördraget, eller regeringsformen och öfriga grundlagar, hafva icke öfverlemnat åt styrelsemakten allena, ait efter behag råda öfver riket och åt folket endast hänvisat att få sköta sina enskilda bestyr, under; embetsmannaväldets förmynderskap och abso-! luta vilja; de hafva tvertom, i bokstafven, gifvit åt nationen den vigtiga rättigheten att sjelf få bestämma sina statsbidrsg, att bevilja eller vägra de medel, som erfordras för statsbestyrets gång, och att med Konungen gemensamt stifta sina lagar. Det är sannt, att dessa lagar hafva, genom stadgandet om den ekonomiska lagstiftningens odelade öfverlemnande åt regeringen, utan annan andel. åt ständerna, än att derom ttra underdåniga önskningar, på visst sätt gifI RA FT Pniga CRS 24 LIA förra. Men de