ket goda uppsats, en student, som värderar P titterära sträfvanden mer än mången, men ej ge na ser honom dagtinga med sitt bättre medvy tande, P. S. Må mig tillåtas några strödda aforisme hvilka troligen P. kallar alösa, innehållande s ker, som hvarken A. B. eller P. vidrört. — Upsa Universitet borde hafva en verksam och nitisk pr canceller, sådan Wollin säkert biifvit och Wir gärd blifver; då skulle åtskilligt oskick, som n stundem får passera, icke kunna äga rum och ny tiga reformer ske. Då kunde ej passera att e Professor på en hel termin utan påtal endest f reläst några timmar; att en annan icke läst någo gång af brist på åhörare, men likväl inlemnat e ordentligt diarium (på hvars sanning vi dock tvi la); att Upsalas Mineralsamling hålles så tillstäng att icke ens en utlänning, som enkom för dett ändamål farit till Upsala, fått tillträde o. 8. V. Akademiens constitutioner sedan Carl X bord snart utbytas mot nya, för vår tid lämpligare, t de nu gällande kunna ej mer tillämpas. — Curs tors-conventerna borde erkännas för fria, men nå tionerna och Consistorium medlande föreninga som äfven directe kunde vända sig till Cancelle ren. — Stallmästare och dansmästare borde ick hållas på Akademiens stat, ty den förre hålles blo till fördel för några adeliga ynglingar och dett med stor kestnad, och den sednare kan privatist ra utan anslag af Akademien. — 1 lefvande spri ken borde finnas en serskild Professer, för hvilke äfven borde tenteras. Ty det har händt, äfven ny ligen, att Magistrar blifvit promoverade, som ick kunnat tolka en lätt Tysk bok och icke ens läs innan Franskan. I allmänhet står det klent ti med moderna språkens studium. Bedröflig är ä! ven Civilisternas bildning i praktiska filosofier den kan inhemtas på en vecka ur ett sammandra eller schema. Stats-theoriernas studium bord dock synnerligen i vår tid vara vigtigt för de bli vande embetsmännen och medborgarena. Anlec ningen till de bristande kunskaperna i praktisk fitosofien, är af den bedröfliga art, att de icke kur va (?) i tryck allmängöres, utan att vidröra personlig heter. — Detta allt och mycket annat borde ma underrätta sig om och derpå fästa vederbörande uppmärksamhet. för att få bristerna i den vigtigs ste af alla national-inrättningar afbjelpta och miss bruken borttagna, — ingalunda för att smäda per soner, som antingen genom sina skrifter förvärfva sig beundran hos hela sin nation eller sitt nit e er sitt personliga värde gjort sig förtjenta af akt oing hos sina omgifaingar. — i — Ailmänheten inser mer och mer angelägen veteu och viglen af att vid universitetet e tudnvivg utglives, hvari förtattare al hvad fär svm Helst ega sig en möjlighet gilven, att kunn uppträda Ull nyttiga elier rättare nödvändig sanDingars framnallande. Ty beklagligen syne knappi nagot annat medel återstå till vinnand al en för nela natlonen så angelägen sak, sou universiteternas restauration; då man ull si törundranv far upplefva ständigt återkommand: xempel på, att professorer sjeltve — åtmin stone sådane al dem, som någon gång offeut ligen i dessa fragor yttra sig — i stället at öppna ögonen för det bestämda faktum, at man hvarken vill dem eller universitetet ill: genoin att söka inleda en sskernas förbättrad ordning, hvarpå alla onekligt skulle vinna, oupp hörligeu taga framställningen på sned och 10: aeka bvad hvarje inenmska (de sjeltve inberäk. aade) langesedan vet och inom sig erkänner Det gränsar till det gåtolika, hvad fördel mar san söka uti att så nedsätta sig. Hvad tidninger Eos enskiidt viakommer, så drages den visserugen med flera lyten, åtminstone synes der tuida total brist på korrektur-läsare; men der upplysta delen af pubilken vet ganska väl au skilja emellan en saks stora Och nyttiga tendens det hela, och de tillfalliga, forinaelia brister, som lätt kunna afbjelpas. Det egentligen viguga består hvarken ut hvem den ansvarige utsifvaren ) är, eller buru boktryckaren beter ig; utan i den viuständigheten, att en litierä: ctebouche fiones lör verkliga sanningar att uttäla sig, och att författare kuona uppiräda, je here ju bättre, sins emellan skilde genom olike stilar och olika ämnen, men alla lika i en föl sanning och rätt orubblig karakter. Denn: fasthet i det ädla, goda och sanna är hulvudvilkoret; ett oeftergifligt vilkor; och forifara ät att uppfylla det, så stiga både de och Evsi förroende. Ty endast i och med dess samvetsgranna iakttagande förlorar ingen. Icke professorerne, enär, i fall någon al dem skulle anse si; förorättad, såsom fallet synes hafva varit med Walmstedt, han eger samma tilifälie, som andre, att förklara sig, och endast kunde tappc i fall ban i längden befunnes hafva velat ra genom andra medel än sanningens, hvilket vore oförsigtigt af honom. Icke heller författarne, ty ehvad man befarat för dem, såsom, att, i fall någon skulle befinna sig inom klassen af examen-tagare, en hög hämnd kunde drabba honom frän händer, som utdela betyg på grund al nåd (således äfven onåd), men icke rättvisa, så är utan tvifvel en sådan fruktan numera öfverflödig. Om också någon professor stundor visar en liten skygghet för ljuset, komme