Aftonbladet – 19 oktober 1839, sida 2

Vi skulle visserligen icke vidare fästa oss vid denna visa, om den än så många gånger upp repades, i fall icke syftningen deraf kunde iydas gerhän, att söka, om möjligt, afbhålla bvar och en oberoende person ibland landtadeln från attinfinna sig vid riksdagen. Det vore väl annars besynnerligt, att ibland den talrika och respektabla klass af possessionater, bvars medlemmar hafva rättighet till säte och stämma uti det s. k. aförsta ståndet, icke skuile finnas några, som kunde ledas af något annat motif, än lycksökeri, vare sig för ett eller annat kof, om man också skulle antaga denna driffjeder såsom den enda hos hofoch embetsmanna-adeln i Stockholm. Den Kråkvinkelsanda, som uttalar sig j en sådan förmodan, är imedlertid så påtaglig och så löjlig, att den icke är värdig en uf. d. Utgifvare,, och vi hoppas, att ingen af landtadels deraf låter sig afledas från föresatsen att bivista riksdagen, åtminstone i dess början, i och för deltagandet i Utskotts-tillsättnipgen. Om ock hofvet tilläfventyrs sedermera i de slutliga voteringarna skulle hafva nog anbängare att kunna disponera pluraliteten, så gjorde det redan cändligt godt, stt en oberoende majoritet kunde äfven inom Adeln bildas för Elektors-valen; och om äfven uf. d. Utgifvaren skulle hela riksdagen igenom fortfara, att förklara hvarje adelsmans opposition såsom ett kryperi för adet unga hofvet, eller något dylikt, så behöfde ingen bry sig derom, ifall blott resultatet blefve ländande till landets fromma. Imedlertid hafva vi af denna långvariga poI:mik haft den fördelen, att uf. d. Utgifvaren, i samma artikel ryckt fram med förslag till en ofrälse minister, hvari uppräknas namnen Richert, Geijer, Bergfalk, Halling, Helsingius, Vern, Hallström och Stenhammar. Detta bör tagas ad notam, isynnerhet då samme mar nyss förut så bittert klandrat Hr Richerts representations-förslag. Man får då se, om det är hans allvar en gång, ifall någonting dylikt på allvar skulle komma i fråga. För vår del skulle vi högeligen önska, att se de flesta af dessa namn inne i styrelsen. Saken är i alla fall tjenlig alt väcka uppseende; också har Minerva i dag icke underlåtit att taga affär derpå, och begynner redan bearbeta byråkratien till en för bennes syfte helsosam förskräckelse för det muvemang, som jemväl för öfriga grenar af administrationen, såsom följd deraf, förespeglas. —