Aftonbladet – 17 oktober 1839, sida 3

stringsväsendet, och tryckt ut ei ar Mimers häften. Ingenting kunde vara kärkomnare, än yttranden ifrån en academicus x professo. Men hvad bar läsaren funnit? En auktour i Eos (JM 73 0. följ.) har företagit sig att gå signaturen P. nära i spåren, och det är med fägnad vi finna bonom göra P. rättvisa; ty endast derigenom vinner det, som han yttrar, sin tillbörliga kraft. Signaturensstilistiska förmåga erkännes med glädje af hvar och en. Hvad deremot innehållet beträffar, så ser dermed sorgligare ut. Vi vttra detta icke på skämt, utan verkligen med sorg; ty vi önska alla menniskor lycka, och i synnerhet våra vänner. Men signaturen P. får säkert sjelf upplefva den erfarenheten, huru litet stil uträttar, der innehållet är en komplett nuliitet. Allmänheten lär sig dagligen allt mer och mer skilja emellan sak och form. Förf. till dessa rader är visserligen ingen batare af qvickhet; men han hyser den djupaste öfvertygeise om, stt ingenting, hvarken qvickt elier dumt, hvarken lifligt eller tråkigt, verkar på läsaren till öfvertygelse, med mindre framställningens inre godhet, värme och sanning lyser ur drasen. Signaturen P. kan sjelf anföras som ett af de säkraste bevis för denna sats; hans flerårigt upprepade besynnerligheter (en annan skulle säga falsarier) i politisk och litterär kriik hafva uträttat, att få tro på honom vidare, oaktadt han skrifver en läsbar svenska. Hvarföre? Jo, af den enkla grund, att ban icke går. rättskaffens till väga med det han kriticerar. Det är klart, att han har sina stora förtjenster, och, likt alle, talar sanning emellanå:: men vi yttra oss nu öfver den olycka, som följer en auktor för de fall, der sanningen kommit att representeras genom sin motsatts, och sådant sedermera likväl icke erkännes eller rättas. För att få det nöjet att piska djeflar, målar P. upp sådana sjeif, under förhoppning, att de måtte finnas hos mo:partiet. En sådan förhoppning kan vara treflig, men misslyckas, så fort de onde verkligen icke gifvas der, hvilket så ofta händer med P:s djeflar. Man står inför allmänheten såsom en Crilicus, sjelf under all kritik, då man tillåter sig insinuera, att den ponerade motståndaren sagt hvad han aldrig sagt; och hvilket — efter hvad Eos i flera fall visar — P. gjort med universitotsartikeln i Aftonbladet, likasom med annat. Hvad skall väl bäraf slutligen följa? Om en af P. bedömå person, med allt erkännånde af sådant, wvaruti P. hafi rätt, tillrättavisar honom i sådant, som varit falsk kritik, genom att uppvisa sida och till och med rad, der han kan se sig vederlagd, och han ändock har parna af nog hård metall, att offentligen neka det hvarje menniska kan läsa: hvad tänker allmänheten då till sluts om hans signatur? Vi vilja icke såra genom att anföra denna tanke; men visst är, att sedan en signaturs domslut blifvit allmänt bekanta för opilitlighet och (ehuru mot viljan, såsom vi älska att tro) falskhet, ingen vidare vårdar sig att ingå 1 svaromål emot dess påståenden, utan låter dem ligga der de ligga, ogildt. Det miste alltid betraktas såsom en lycka för att universitet, och således i sin mån äfven för hela allmänheten, då organer på stället gifvas, senom hvilka sanna förhållanden rörande akaiemiens tillstånd kunna komma för en dag. Man ser, att i Eos flera författare visa sig; och sn signatur — I — är den, som i förevaranle fråga uppträdt. Den företeelsen, att en ung icademicus dristat sig uttala betydande sanvingar till bidragande af lärositets väl, är så nycket angenänare och utan tvivel följdrikae, som han gjort det på ett ganska byfsadt ;ch värdigt, nästan vördnadsfullt sätt. Eosfattaren är trovärdig i samar mån, som han visat sig vara aktningsvärd. Sin opartiskhet röjer han också deori, att han icke obetingadt ainderskrifver allt hvad Aftonblids-artikela påstått, utan förklarar ett och annat för aorätt, varvid vi af uppriktigaste hjerta blott önska, tt han vid tillfälle måtte närmare utreda, moivera och tydligt förklara detta orätta, på det vi må sättas i stånd att af hans upplysningar, iksom af andres, begagna 025 vid uppfostringsrtikelns snara allmängörande, nytryekt och i sokform. Någrasmå rättelser inse vi, och med letsamma erkänna; såsom att Student-examens :enovation är ett bevis på en restauration, som it konsistorium i massa icke blifvit motarbead: eller tillintetgjord: likväl utgör donna examen blott sjelfva inträdet till akademien, och vi hafva på det stället, der fråga var om huruledes konsistorium icke ingifvit förslag till förbättring eller abolering af examina, endast talat om sådana, hvilka efter inträdet (således efter studentblifningen) tagas under loppet af studierna och såsom bevis på dem. Likaledes erkänna vi, att lan emat ctudantar 52 utlaitnanda narafaccnr SiÖ