Aftonbladet – 17 oktober 1839, sida 3

EN TVIST OM UNIVERSITETERNA emellan EOS ocu MIMER. Den uppsatts öfver Uppfostringsväsendet i Sverige, som i en längre följd af artiklar stått at! läsa i Aftonbladet, kunde af begripliga grunder ej undgå att väcka rörelse i lägrew. Uppsattsens författare har många gånger förklarat (det bvar och en dessutom vet), att hvad han yttrat om de svenska undervisningsverken, langt ifrån att vara hans påfund eller i sig sjelf innehålla något absolut nytt, blott utgör en sammanfattning på ett ställe af hvad alla upplyste och förnuftiga menniskor i hela landet (eforer, professorer och skol-lärare sjelfve inberäknade längesedan varit öfveriygade om; fast det måhända icke förr blilvit så oförstäldt uttaladt Äudamålet, åter, med detta uttalande ligger för en lika öppen dag. Utan samvetslös förtydning kan det icke undgå någon läsare, att förf. afsett icke blott sjelfva uppfostringsverkens högst behölliga re tauration, utan lika mycket lärarnes väl, och en förbättring af, så vidt möjligt, allas tillstånd. Skulle nu ingenting annat än sanning och rättvisa gälla här 1 verlden, så kunde visst också ingen hafva det ringaste emot en framställning af sådan art. Rikets uppfostringsverk utgöra, man må säga hvad man vill, en al våra wvigtigaste national-angelägenheter, och få icke längre bestå i ett blott lekverk, en viss kast afundsjukt förbehållen. Detta e:känna äfven alla i sina samveten. Uppsattsens förfastare har aldrig påstått sig vara ofelbar: en sa besynnerlig egenskap som den, att icke taga fel i något, skulle verkligen vara högst damonisk: ingen skall således hellre, än han, emotiaga grundliga rättelser. Om han haft orätt i någon detalj, så förändras också derigenom det hela af artikelns påståenden icke det rinsaste. Men äfven sådana detaljfeli denna upplostringsartikel hafva icke ännu blifvit ådagalagda. Förf. har med flit offentliggjort serien af sin uppsatts med så långa mellantider, att hvarje afdelning skulle kunna behörigen 1 nationen nedsmältas, och stycke för stycke väl hinna behjertas. Ty frågorna äro alldeles icke ringa. I synnerhet har ett långt rådrum lemnats sedan afdelningen om universiteterna meddelades, på det att, om något af vigt deremot vore att säga, det kunde gilvas vid handen och en behöflig rättelse åvägabringas. Vi tänkte ändock, att något förnuftigt äfven från den andre sidan skulle kunna stiga i dagen. Visserligen har något kommit i dagsljuset, aför en syrs skull, såsom man säger; eller ex nobili officio. Man har sett gymnasiilärare, som af rektorsombyten eller annan högtidlighet tagit sig anledning, att tala om förevarande fråga; hvarvid icke bättre åtburit, än att, sedan man grundligen och väl bevisat, huru orätt det nya systemet är och huru rätt det gamla har, man häruppå erhållit det mest exemplariska svar, som kunnat gifvas, nemligen det, att några dagar derefter flere af ens egna, i gamla det gods systemet uppfostrade lärjungar, uppsände till akademien, icke en gång kunde aprestera minimum för genomgående af studentexamen; ehuru visserligen universitets-examinatorerne härvid icke kunna beskyllas för väld emot. Man har ock bevis på andre lärare — privatiserande — som, efter att hafva inhemtat det nya systemet på ort och ställe och derefter inrättat egna enskilda