Aftonbladet – 17 oktober 1839, sida 2

Nya bedrifter af Biskopen och Konsistorium i Wexjö. Ren märks bland sjelfva ljusets vänner (Så mäktig är fantastens röst) Hur en och annan uppstå känner En hemlig fruktan i sitt bröst. — — KELILGREN, LJUSETS FIENDER. Det är i synnerhet tvenne notabiliteter, soml för närvarande tyckas hafva åtagit sig att cgöral les honneurs,, i afseende på den Svenska allmänhetens förseenda med ovanligt märkvärdiga samtalsämnen. Den ene är Hr t. f. Polismä-! staren, Häradshöfdingen Hultberg, och den andre Biskopen i Wexjö jemte dess Konsistorium. Båda kunna i det afseendet ställas bredvid hvarandra, att de betrakta sig såsom innehafvare af ett slags fadersmast; den förre, enligt förklaringen i Dagbladet, i egenskap af husbonde för en stor del af hufvudstadens folkmassa, den sednare såsom patriark för ungdomen i Wexjö. Skilnaden är endast, att då den förre trakterar med handlingar, så åtnöjer den sednare sig med blotta ord: men så äro ock dessa så mycket mustigare. Läsaren har nyligen haft tillfälle att erfara detta, dels genom ahelsningen från Adlersparres skugga till Svenska folket i den nya Läsoing i Blandade ämnen, dels genom condoleancebrefvet till Upsala domkapitel, deri Svenska folket liknades vid en Pajazzo, våra riksdagar kallas aett konstitutionelt gyckelspel, och Presterne af en bland sina chefer få det rådet att lägga sig att sofva, heldre än att med den rätt de enligt grundlagen bafva, med sin upplysning och patriotism samråda om ärender, som röra den allmänna välfärden. Efter två sådane ansträngningar inom så kort tid, skulle man väl knapt hafva väntat sig, att redan inom några veckor derefter åter få se ett nytt opus från samma band och i samma anda samt, om möjligt, ännu mera frenetiskt och gallsprängdt. Ett sådant har likväl nu framträdt mi Domkapitlets i Wexjö underdåniga utlåtande ifråga om folkundervisningen; tryckt i detta års tredje hälte af den i Lund utgifna theologiska Qvartalsskriften. Wexjö stifts vördade konsistorii fäder hafva der likasom in nuce uttryckt sina bjertans tankar rörande vådan för makten, att dela med sig något åt folket af det monopolium, som de högre klasserna tillförne haft på verldsliga kunskaper, emedan det så lätt gör massan till räsonnörer, då den i stället borde lära sig endast tålamod, undergifvenhet och tystlåtenhet (obeir, wmourir et se taire), och att, i frågan om maktens handlingar, endast kyssa riset; vch det erinrar lifligt omm följande vers ur samma poem, hvarur vi valt mottot på denna artikel: En utlät sig: aMan vore dum (Sen saken kommit har så vida) Att vilja ljusets gagn bestrida, Blott att man hindrar det att sprida Sitt sken till hela publicum. — — På det Läsaren sjelf må kunna bedöma, i hvad mån dessa reflexioner äro sanna eller öfverdrifna, införa vi här nedan ett par fragmen-i ter afdet i frågavarapde utlåtandet, hvarvid några af de märkligaste ställena blifvit med cursif stil utmärkta: cKonsistorium tror, att den arbetande klassens bildning väseutligen bör vara religiös. Hvarje annan kunskap anses icke blott umbärlig, utan ofta mer skadlig. Haifupplysning gör bonden till tidningsläsare, bondadvokat m.m.; lt det sämsta en bonde kan vara. Vid Rikslagarne, som utgöra, om icke ett politiskt, at-vinstone ett stort pedagogiskt misstag, ja, det största i afseende på allmogens bildnivg, kastar denna falska halfbildning straxt från bör jan dannemannen in hland frondörernas och de missnöjdes antal, och gör honom till ett lätt vof för den förstkomirande småskrifvare, som ör publicistiska afsigter bearbetar hans enfal I lighet. Han kan ej förstå dagens stora frågor; nen han kan hvad som är lättare — rösta ch skrika öfver dem, tala vidt och bredt om andets nöd och Regeringens odvglighet, smäda Majestätet och dess högste Embetsmän och Rådgilvare, och uppföra för verlden det vämeliva spektaklet af en Svensk bonde, som döner och mästrar sin Konung. — Det är beklagigt att se hvad denna Riksdagarnes vexelunjervisningsskola gjort af Svenska bonden, som bättre dager, i sin äras dagar ansåg för sin estämmelse och heder att frukta Gud och äa Konungen. — Betraktar man den frin Stockholm återkommande Riksdagsmannen af bondeståndet, så finner man vanligen en halfherre med alla dej högre klassernas lyten, förstörda seder och oftal lika förstörda affirer, med en klandersjuka afl olla Regeringens åtgärder utan hof och sans;! en anspråksfullhet lika löjlig som öfverdrifvenr. ua. a