Aftonbladet – 16 oktober 1839, sida 2

oemgheten kompleti; det har alltid befunnits nog, att den blilvit väckt, ty la force des choses har sörjt för dess utsträckning ti!l ocnighet inom alla stånden, och om deita varit nog i tider, då privilegierne, om än afundade, ändock ansågos till en viss grad orubbliga, hvad bör man då vänta sig i våra dagar, som äro så fallna för vidräkning med innehafvarne af privilegier och monopolier? Kunde dessa genom en sådan oenighet afskaffas, då vore ett äfven af oss genom denna tidning oafiåtligt bearbetadt syfte vunnet, och vi skulle lyckörska vårt land, att den värsta stötesten för folkets enighet blifvit för alla tider undanröjd; men erfarenheten lär, att endast en revolution förmår att med ens, fast ej alltid fullkoraligt, bäfva privilegierna, och att inom en ståndsrepresentation kriget derom alltid slutas så, att regeringen såsom skiljedomare tar kärnan och kastar skalet åt de tvistande. Och detta krig har aldrig uteblifvit, så snart regeringens predikan om tre stånds oenighet med det fjerde funnit riktigt gehör; det var för att undvika en sådan vidräkning, Gustaf III måste nedlåta sig till det skamliga charlatareriet, att äfven försäkra Bondeståndet om dess privilegier, sedan han nämigen förut af oenigheten dragit follkomligt paruu, d. v. 8. genomdrifvit alla regeringens planer, förmedelst de tre ståndens söndring från det fjerde, hvaraf alltid följde de tre ståndens söndring inom sig sjelfva. Vi lemna detta af erfarenheten redan tillräckligt utredda ämne, med den slutanmärkning, att vi ej skulle vidrört det, om denna enighetsprediken frarckommit i Statstidningen eller Minervz; man hade då vetat, att den kom från regeringen, och effekten hade blifvit att förena i stället att söndra; men annat borde man vänta sig, då oenigheten predikas af den, som emellanåt ger sig färgen af att vara frimodigare än någon annan, ännu af en och annan tages lör liberal, och då det sker kort före en liksdag, bvars största problem är ståndsskilnadens och dermed ståndsaggets upphäfvande inom representationen, såsom den enda utvägen att i sinom tid äfven få den hbäfven i samhället. Mot det förra eller ståndsskilnadens häfvande inom representationen är sednare delen af f. d. Utgifvarens predikan, nämligen den om adelskapets formliga afsksffande, såsom en preliminäråtgärd för införandet af allmän valrätt och närmandet till Norrmännen riktad; vi hafva icke funnit någon misstaga sig derom. Redan i ingressen till denna artikel omrämndes af. d. Utg:s, sträfvande för ståndsrepresentationens bibehållande, och synnerligen för adelns utvidgade makt, såsom stam för ett absolut aristokratiskt öfverhus; och der erinrades ullika om hans berserkeri mot de författare, sora yrkat allmän valrätt, och hens bolmgångar mot Norrmännen, och deras cbonderregemente, hvartill äfven bör läggas hans skroderi mot hvar och en, som bregt frågan om ett närmande till Norska konstitutionen å bane, hans ordande om den atvåfotade massans, valrätt och hans beständigt yttrade fruktan för all: hvad demokrati heter. Allt detta låter äfven den tanklösaste inse, att uf. d. Utg. bär åter, för att nyttja hans egct uttryck aspelar falskt,, och endast har till syfte, att, såsom en tjenare i Freja egnar och anstår, söka sig sjelf en smula popularitet hos de ofrälse stånden, på semma gång som ban tår herskapets ärender och värfvar för asystemei, : den ruttna konservatismen. Hvad är nämligen adelskapets upphäfvande, såsom ett vilkor för wcslimänna val och närmandet till Norrmännen)? Ett cöfvervinreligt hinder för ståndsrepresentationens upphälfvande, framställdt såsom ett vilkor, bvilket med detta uppbäfvande ej har det minsta stt sk:ff:; det vore på samma gång ett förträffligt medel att väcka split bland ständerna och nparra dem att öfvergifva angelägna ärerder och löpa efter ett mål, der ingen fördel för landet står att vinna. Hvad öde skulle väl vänta en motion om adelskapets uppbäfvande? Först en oärdlig tvist om Ständerras beslutanderätt i denna fråga, den de flesta skola anse sisom rörande personliga fördelar; dernäst eit radikalt motstånd af hela bofadeln, som styr voteringarne på riddarhuset; vidare ändlösa debatter ceh tvister inom borgareoch prestestånden, som äfven bafva privilegier att försvara, och nödvändigt måste frukta, att turen äfven kommer till dem, och slutlisen om ett radikalt beslut af de tre stånden ens vore tänkbart, ett lika radikalt afslag hos regeringen. Ty märk det väl: H. M. Konunsen, som flera gånger gjort adelskapets återinörande) i Norge till ett föremål för proposi) Annat är adelskapets upphäfvnnde, annat ståndskilnaders inom representationen. Adelskapet i och för sig sjelf utgör i vårt land mer än i nå