Aftonbladet – 10 oktober 1839, sida 2

let endast tlallade med YCcrTR uocn MHaUvilug. Velmesta af det nyas fördelar skulle då småningom öfvergå till det gamla, äfvensom dettas stadga mera göra sig gällande hos de nyare; ty hvar och en vore angelägen alt på bästa sält uppfylla sitt värf, icke så noga tänkande på, att under stridens hvila hålla sig inom bvardera partiets formella och disciplinariska råmärken. Had? man på detta sätt frecligt arbetat tillsammans några år, torde de reformer, som vid båda arterna afuudervisningsverk tarfvas, lätt nog finna sig. Man skulle förundra sig, alt man lärt så mycket af bvarandra, och ej begripa, buru man förr kunnat blunda för hvarandras förtjenster, endast sökande ädagalägga hvarandras fel. Sålunda just för reformernas skull, hvilka kanske på båda hållen till en del äro nödvandiga, beide det vara alla undervisningens vänner angeläget att ej öfverskrida foglighetsns gräns, utan ständigt iakttaga det frisinnade erkännande af andras förtjenst, som ock lättast bereder inträde för ået goda, vi sjelfve hafva sit komma med. Låtom oss pu återvända till Förf. i A.B. och taga i betraktande hans fraimställnivg af de gamla undervisningsverken, söka älerföra den inom billigbetens emråde och sedan, i afseende på uc nyare läroanstalterna, utreda så val deru8 möjliga fördelar, som ock de olägenheter, hvilka kuude blifva en följd af deras obetingade införande. Vid gymnasierna och skolorna fäster sig Förf. i A. B. först vid sjelfva läreämaena och råkar der genast på det i sednare tider så mycket omskrifna latinet. Likssom flere af sina föregängara drager ban ock i härnad, om icka mut dess litteratur, dock mot ett allmännare studium af detia språks genius och individuella karakter, i dea förklaring, att allt skrifvande och talande deraf nu mera vore onödigt, då det upphört att vara för litteraturen, af samma värde som på 45 å 1600:talet. Men vi fråge hvar och en, som ej vill blunda för verkliga förhållandet här i verlden, om latinet så alldeles spelt ut sin rol, som nationernas gemensamma bildningsmedel, att man ännu bör öfverge dess allvarliga studium för lärdomsskolans elever. Afven den ytligaste bekantskap med främmande länders undervisningsverk försäkrar 08s om motsatsen; och då Förf. i sin afbandling alltid utgår från, att man i valet af studier bör e.dast afse tidsforhällandena och dess fordringar, ha vi just velat fäsia uppmärksamheten på, huru föga synes han här förstå sin tid. Ett litet folk, som vi, men genom alla kulturens förhållanden satt i gemenskap med Europas öfriga natiomer, bör naturligtvis i de mera bildades uppfostran ej skilja sig ifrån de i andra länder alimänt vidtagna grunder, och kan det ej, så vida det vill göra anspråk att bibehålla sin rang inom civilisationens område. Alt åter tro oss 5) kunna uppträda som lagstiftare i detta hänseende, vore för stor förmätenhet. Huru vilja vi då aflysa latinstudium 7) från vära skolor och gymnasier, når vi kasta ögonen på Tysklands, Eoglands, ja till och med Frankrikes undervisnipgsverk. — Detta från Förf:s ståndpunkt. Men om wi betrakta latinstudium, med en nödig, ej för öfverflödig skrifning, som blott och bart bildningsmedel, oafsedt bvarje widsförbållange, kunne vi ändock mindre önska dess afskaffande. Den tid kommer nog (vi se det), dä genom brist på kunskap detta studium måste inskränkas till explikation af språkets författare, men om just till bildningens allmänna fromma, får erfarenheten utvisa. Det, som dock då till en del kan ersätta latinskrifvandets nytta, bär förmodligen den allvarligare kunskap så i afseende på skrifva som tala, hvilken eleverna få tillfälle inhemta i moderna språX. Men huru orimligt skulle icke det derföre vara, atv nu aäfskulla ) aämnde studium, då säådast än icke är förbällandet. Väl klagar Förf. äfven bäröfver, men lika obetänkt som i andra fail. Han talar, av gamla skolorna lemna så liten underbyggnad i nya spsåk, men besinnar ej, att lärare, som äro bildade på en helt annan basis, an de nyare idterva fordra, icke genast kunva gifva en så tillfredsstä!lande undervisning i moderna språk, som i gamla. Man kan icke kommendera fram en lärarekorps gen.m trollslag, dertill fordras år och ett fortsatt studium af dithörande ämner. Om Förf. fingo råda och bannlysa latinet samt i stäliet införa ett motsvarande studium af moderna språk, hvar finge han änvu ett tillräckligt antal lärare, som uppfyllde de anspråk, man borde hafva af en sådan undervisning (här vore ej nog att torfligt kunna läsa och förstå en modern författare), hvar finge han män, som alltid voro jemförlige med dem, hvilka nu bestrida lärareposterna i de gamla språken. Följden blefve, att, i stället att förut ha fått en god, förståndsbildande undervisning i eft språk (det gamla latinet) ), man sedep finge en svag, underhaltig i flera andra, der till och med den häs.e sällan motsvarar fördelarne af der gamla klassiska. Arfven härifrån sedt, finna vi, huru Förf. icke tagit i betrzktznde sina åsigters följder, om han fått dem verkstallda, som han önskat. Förf. beger sig sedan till utdömandet af Theologien vid rikets gymnasier, och om han äfven här går något förvida, ) bör dock medgifvas, att heologicas studium, såsom kyrkans vetenskap, ler kunde till en stor del inskränkas och öfverlyttas till universiteier, som bafyva sig den mera peciella prestbildningen uppdragen; härigenom ippkommer äfven mera tid för den moderna språkildningen. Dessa ämnen, latinet och theologien, voro de, vilkas studium Förf. dels alldeles ville bannlysa samhället sjelf förbättrar sina institutioner. Annars skulle dermed de största besynnerligheter kunna påstås. Vi skola anföra ett högt, och upplysande exempel. När Ansgarius kom till Norden och drogs med den ensidigheten att här i landet vilja införa kristendomen, och för ändarn AA op