Aftonbladet – 5 oktober 1839, sida 3

raden, utan att någonsin illa såra dem. Hen ansåg icke hell.r rödigt att beröfva dem friheten, for att uppnå detta välde som bibein lodvar; men han utsparade dem i deras gömställen, öfverraskade dem der de lågo på lur uch tämde dem inom deras eget vmråde. En tilldregelse, hvarvid han visade mindre undseende för menniskan än för vilddjure:, tvang honom att lemna sin hemort. Nägra bikupor hade blifvit plundrade och flera tecken utvissde, att plundraren ej kuade vara eA Wälioting. Yen Amburgh anställde undersökning, och upptäckte, att gerningsmanoen var en björn, som ban kände en af hans larjupgar och föremålet för havs synnerliga omsorg. Han ville för lapndtmannen uppgifva detta djurs hemvist, men in0t viskor, att dess straff stulle ioskränkas till et halft vusssin käpprapp. Landtmannen medtog tre kariar, väpnade med bössor, som ihjälskoto björnen, afekxuro dess tatrser, bvilka ännu voro gula och klibbiga af boning och atervärde hem med dessa trofeer. Under vägen mötte de vsn Amburgh, som bäftigt förebrådde dem deras bristavde urdbålligbet. Trätan blef iifligare och från ord skred san till handling. Van Amburgh, sum angreps med raseri, försvarade sig modigt, slog omkhkuil lendtmannen och en af dess folk, semt lemnade dem halfdösa på stridsfaltet. Emedan han fruktade, ait ban verkligen iagit hifvet af dem, grep han till; flyktea, skyndade till kusten och gick ombord på det första fartyg ban träffade. Detta fartyg gick till Bombay cch lade under vägen till vid Cap. Yen Amburgh gick här i leand och besättningen förvånades icke litet då de sågo honom om aftonen återvända med en björn, zom han tagit i en närgränsande skog uch som ban dref framför sig, hotande honom med sin handspek. Han inssränkte icke härtill sina bemödanden att tämja björnen, som ban gaf namnet Jub och som ben vande att kesta sig i hafvet vid första vink af tin husbonde. Hon inofvade ska hunder ett fiska och att apportera nästan lika skickligt som andra hundar. Icke nöjd med dessa segrer öfver skälarna, ville han forsöka att göra sig lydd äfven af hajen och fortfor i sin föresats, ovoaktaut kaptenens och besällningens afrådande. En dag, då han på däcket frukosterade tillsamsans med sin björez, visade sig en ofantlig baj under lovartssidans kranbalk. Ven Amburgh tog sin handspak, kastade sig öfver relipgen och simmade mot det fruktarsvärda djuret, Kaptenen lät brassa upp och alla matroser samlades på däck. Van Amburgh ställde kosan rakt emot hajen, hvilken fattade handspaken mellan tänderna och drog sin motståndare med sig under vattnet. Sedan van Amburgh gjort flera frukt!ösa försök att lossa sitt vapen, måsie han släppa det och återvända till vettenytan. Hajen förföljde bonom, men innan vår hjelte hunnit fatta teg uti ett utkastadt tåg, märkte han odjuret täst invid sig och kunde endest undvika det derigenem, att han i hast dykade ned. Hen kom upp igen, begärde en harpun, som man keastede åt honom, afbidade med lugn hajens återkomst, stötte harpunen i hans rygg och kastade upp på däcket ändan af det tig, sem var fästadt vid det mördande vapnet. Under det rågre matroser bemödade sig att hålla hajens hufvud öfver vattnet, ropade van Amburgh åt Job, att springa ned i hafvet. Björnen lydde genast, simmade till bejen, sam stretads emot och, biträdd af sin husbonde, qväfde han med sina ofantliga ramar odjurel. Några bösskott slutade fullkomligt dess lif. Man slog en rännsnara kring hajens hufvud och hissade upp honom på skansen. Denna anekdois sanving intygas af flera matroser, som dertiil voro ögonvit:nen, Få dagar derefter anfölls skeppet af en stormby och nödsakades inlöpa i närmaste hamn med sina nödmaster. Der råkade van Amburgh en af sina landsmän, af hvilken hen erfor, att landtmanren, som han fruktade hafva dödat, var fullkomligt återställd, åfvensom dess fö jeslagare. Han boslöt således återvända bem, hviiket han äfven gjorde. Seden han tillbragt en vecka hos sin mor i Kentucky, antog han tje:rst hos Hr Titus, ögare af det största menageri i NordAmerika och voligen i verlden. Då det flyttas, upptager det icke mindre än 60 vagnar och det sesande sällskapets rytande och tjut utgör en konsert, eom vidt och bredt omkring förskräcker både mennriskor och boskap. Van Amburgh dröjde icke att utmärka sig i sin nya befattning. Förnämste vaktaren hade dött af de sår han erhållit, då han ville söka flytta en ganska wild lejoninna från den ena buren i den andra. Tvänne andre vaktkarlar, som å!följde hopom, kade vid samma tillfalle blifvit illa skadade. Van Amburgh erbjöd sig att tämja henne och inträcde epsam i bureo med sin handspak. Tre dagar sednare visade han offentligt för publiken det äfventyrliga skådespelet af en man, som stack sitt hufvud in uti ett vilddjurs gap, och det var just den vilda lejcninnran, som med honom gaf denna scen. Han hade hört omtalas, att då vilddjuret kände lukten af blod, ökades derigenom dess rofbegär till en ännu högre grad. För att försöka sanningen häraf, doppade han sin arm i blod, och stack den in i ett lejeng gap, samt lät derefier införa i buren ett barn och ett lamm. Detta ohyggliga experiment upprepade han flera gånger i Kentucky och andra orter af Förenta Staterna i närvaro af talrika åskådare. Mot slutet af förlidet år skickade Titus van Amburgh till England med en laddning af de vackraste exemplar inom hans menageri. Ägaren af Astley-theatern i London engagerade honom stt, mot ett erfvede af 300 Sterl. i veckan, uppträda på dess scen. Här visade han sig bland lejon och tigrar, knäböjande för hans fötter, och lydande hvarja enl ning af hana ÄnnAnhevn Ilan Ko PA en