Aftonbladet – 5 oktober 1839, sida 3

BLANDADE ÄMNEN ISAK VAN AMBURGH. Om denne värkvärdige djurtämjare, hvars makt öfver sina fyrbenta undervalare är nästan större och mera obestridd, ån mången monarks ötver de tvåbenta varelser, sow ban verkligen icke alltid anser stå i bredd med van Åiburghs, innehålla fransyska blad följande verk ligen märkvärdiga biografi: aIsak van Amburgh föddes i Juni månad 1841 i en liten stad i distriktet Kentucki i Norra Amerika. Vorboys van Amburgh, vår hjeltes farfar, var en Indian af stammen Tuscarora; hans verkliga pamn var Tengborgon 0om, hvilket på stammens språk vill säga: skogarnes store konung! Han antog namnet Vorboys van Amburgh efter en kolenist från Kentucki med det Damnmet, som han frälst undan tvenne jaguarers anfall i skogen. Då denne kolonist uppdragit honom att sälja de båda jaagurernes hudar i Kemtucki, famn den f. ä. store konungen smak för orten, bosatte sig der, lät döpa sig och tog en hustru. Det var em besynnerlig kändelsens lek, att hans son, fadren till den väldige djurtämjaren, hade en oöfvervinnerlig fruktan för alla slags vilddjur; det påstås till och med, aw hans öfverdrifaa förhåga just blef ersaken till hans förtidiga död. Då han en gång, vikande kring ett gathörn, blef varse etwt vildsvin, måladt på en skylt, förfärades han så, att han dog genom följderna af den häftiga sinnesskakningen. Enligt hans enkas, van Amburghs moders försäkran, skall hon ba fått en slags uppenbarelse om den ännu ofödde gossens framtida bestämmelse, då bon i en dröm tyckte sig se sexton kittlar af olika atorlekar, aftog locken och deri fann kufvudet, ramarna och de öfriga lemmarna af ett ofantligt lejon, saltede, och med en, för qrvinnor i henses belägenhet icke ovanlig lystenhet, ej kunde motstå alt smeka derpå. Hennes mun vidgades dervid, så att hon helt och hållet sväljde lejonbufvudet, hvars rytamde hon hörde från sitt inre, och förtärde derefter allt det öfriga afdjure:. Dettatydde hon sedermera på sonens nästan instinktlika böjelse för vilddjur och förmåga aut besegra dem. Isaks barndom röjde verkligen många egenheter. Han föraktade sin ålders vanliga nöjen, och de enda föremålen för både bans lekar och studier voro insekter, såsom flygor, musquiter m. fl. Då han sjel? blef större, började han sysselsätta sig med större djur, såsom råttor och möss, och man såg bonom ofta sittande i en lada, emgifven af desrse sina sjelfvalde lekkamrater, delande med dem sitt koappa förråd af mat elier läckerheter, liksom es furste midt ibland sitt hof. Hans moder visste ej hvad hon skulle tänka om demna gossens besynnerliga smak och sökte förgäfves slita honom från detia sällskap, som ban syntes ge företräde framför hvarje annat, och hvari ban fann ett nöje, som ingen annan kunde uppskatta, Vid sju års ålder satte han sig upp på alla bästar, som hans små ben gjorde det för honom möjligt att åtkomma, och hvarken dessas stegringar eller slående kunde bringa bonom ur sadeln. Han blef sålunda en utmärkt skicklig ryttare, och redan vid 42 år uppdrog man honom från alla håll att tämja ostyriga hästar, hvilket förskaffade borom en oberoende utkomst. Detta var likväl ännu icke nog för Isaks hersklystnad och äregirighet. En dag läste ban för sin moder första kapitlet i första Mosebok, och fåste sig der i synnerhet vid denna vers: aGud välsignade mannen och qvinnanr, sägande till dem: växen till och föröken eder och uppfylien jorden och hafven henne under eder, och råden öfver fiskarna i hafvet och öfver foglarna under himmelen och öfver alla djur, som kräla på jorden! Van Amburgh öfvertänkte detta ställe: Om menniskanp, sade han ör sig sjelf, askall beherrska alla djur, hvaraf kommer det då, att hon flyr vid åsynen af en.tiger? eiler att hon låter uppäta sig af ett lejon? Dessa vilddjur äro icke farliga annat, än för det vi äro rädde. Det är likväl icke vi, som böra frukta dem; utan de, som böra darra för oss. Oaktadt deras styrka och grymbet äro de svaga och fega, och det vore för oss nog att s3 dem djerft 1 ansigtet och låta dem känna menniskoförnufiets och viljans öfverlägsenhet, för att se dem lyda sin naturliga beherrskare. Från teorien öfvergick han till praktiken. På sina lediga stunder vandrade ham omkring i Keniuckis skogar och öfvade sig med att kufva vargar, räfvar, billrar, hyäner, vildsvin, buffeloxar cch vilda tjurar. Han tämde icke allenast ett stort antal sådana, utan förvärfvade sig ett oerhörd välde öfver dem och inrättade ett slags skogspolis. När något af vilddjuren från de nästgränsande skogarna borttog kaniner, lam eller fjäderfä, vände sig ägarne till van AÅmburgh och bådo bonom antingen bestraffa den brottslige eller utlemna honom åt dem. Alla ortens invånares istyg göra detta faktum otvifvelaktigt. Da försäkra, att van Amburgh ofta upptäckt det djur, som begått rofvet, och återförde oskadade till sina ägare de försvunna gässen eller lammen. Han var de fyrfotade röfrarnas walchman. Ett ofantligt vildsvin huserade en gång i en skog, belägen omkring 20 mil från van Amburghs bemvist, och gjorde derifrån täta infall på landtgårdarna, ödelade planteringarna, gnagde barken af kastanieträdem, inträngde i svinhusen och bragte dit oordning och förskräckelse. Nybyggarne förtviflade öfver dessa missöden och började tro, att det var en omd ande, som antagit vildsvinets skepnad. De togo likväl sin tilflykt till van Amburgh och på mindre än en vecka hade vildsvinets härjnivgar upphörs och fullkomlig trygghet rådde i nejden. Ven Amburgh kufvade och beherskade djuren, men göt icke deras blod. Han hade tagit till vaFr j