Aftonbladet – 4 oktober 1839, sida 3

om någonting skimrande och pikant, som alluc förleda den kära Janin, och han griper sig så lunda an med hvad som helst, endast deri fin nes så mycket som ett senapskorn, att agör: någonting utaf. Ait någon grundlighet här under icke gerna kan komma i fråga, inses a sig sjelft; ty det är stäldt på fabriksfut, sou hela verlden ser. Men Jules Janin har dervic en ganska redbar och grundlig fördel för si egen person, den, att han förtjenar ansenlig med pengar. Vid Journal des Debats bar ha 123 franes för artikeln. Kevyerna betala ho nom 200 francs i månaden, och mestadels lem nar han då blott en artikel, För en anonyn inledning eller prospektus har han 3500 franc och mer, och alltid dubbelt när han signera den med sin firma J. J. För öfrigt är Jules Janin en glad och trefli kamrat, och dessutom ett hjerians goot kräk så att han lätteligen låter vandra åter ut all hvad han på bemäldte sätt inbringar. Redak tionen af Journal des Dåebats lefver i allmän het på stor fot, dess liaisoner äro de mes lysande; der drickes champagne från mergonei till qvällen, att litet emellan fukta de torr edebatternar, och man ser icke på hvad e liten lustbarhet kostar. Jules Janin, ehuru sitt sätt att vara mera student än hofmanr, ä för sitt ständigt goda lynne först och främs eftersökt i alla dessa kollationer och äfventy bland corps diplomatique och derzs högvälbo reaheter. Dessutom är han af sig sjelf dej som ingalunda spottar i glaset. En tid var er viss markissinna de la Carte hans förklarad: huldinna. Han höll åt henne ett eget hotel och ett par de utsöktaste ekipager, under de han sjelf, den goda gossen, gick helt borgerlig till fots. Vare sig att denna kärlek tog e snöplig ända eller att den befann sig för dyr nog af, en vacker dag hördes, att Jules Jani sålt både hotell och hästar, och sedan des bergar han sig utan markisinna. Ett högst romantiskt och på ändan verkli gen tragiskt äfventyr höll för några år sedar på att med ens förstöra Jules Janins annars si orubbligt briljanta lynne. En ung flicka ut kloster-pension någorstädes i provinsen had: nemligen funnit Janins feuilletoner till den grac intressanta — en så ärbar tidning, som Jour. nal des Debats, är icke förbjuden i ett kloste; —, hade tyckt sig under detta naiva och le. kande joller upptäcka ett så ädelt och god bjertelag, att hon företog sig bli på fullt all. var förälskad i den henne för öfrigt alldele: obekante författaren och ändtligen att tillskrif. va honom ett ordentligt kärleksbref. Jules Ja. nin, den skalken, fann tillfället förträffligt oct en älskogs-korrespondens med en liten nunn: utomordeniligt pikant, hvarföre han skyndade sig att i icke mindre varma ordalag svar: sin okända sköna. Brefvexlingen fortsattes flera veckor; slutligen satte Janin sig i en diligens och for af att personligen besöka den underliga flickan och taga hennes anlete i skärskådande. Nu befann det sig, att barnet verkligen var rätt täckt; Jules Janin fann alltmer behag i bekantskapen, nunnan å sin sida var Ii sjunde himmelen, och man skildes åt som tvenne trolofvade. Så räckte nu herrligheten i några månader. Men längre var det icke möjligt för den flyktige fjärilen Janin att hålla ut med ett uch samma. Han hade redan blifvit fångad i nätet af en mängd andra små förförerskor och var snart åter fullkomligt inne i sina Parisiska kurtiser, hvarunder han ganska omenskligt glömde helt ech hållet bort den vackra nunnan. För denna blef öfvertygelsen om hennes älsklings otrohet ett åskslag. Hon föll i den djupaste svårmodigbet, som småningom äfven undergräfde hennes helsa, och dog at en obotlig tvinsot efter någon tids stilla lidande. Jules Janin var ännu i sista ögonblicket hennes enda tanka, och hon hade kort förut afklippt allt sitt sköna hår, och deraf — ett äk ta aromantiskt, och Fransyskt infall! — stop pat upp en liten hufvudkudde, den hon förordnade genast efter hennes död skulle honom tillsändas. Då Jules Janin emottog denna originella present, var klosterflickan längesedan förlorad ur hans minne, men denna erinran och underrättelsen om den arma tärnans olyckliga öde gjorde på honom ett så våldsamt intryck, och han var seaan dess en ansenlig tid icke mer densamme som förr. Det lär till stor dei vara champagnen man har att tacka för det ban åter öppnat sin lustighets språklåda. Han har nyligen under den pittoreska titeln: aLes Catacombes,, utgifvit en samling af sina bästa tidnings-uppsatser, framdragna ur det damm och mörker, der de, såsom mestadels fallet är med hela detta slags litteratur, annars varit dömda att, efter ett ögonblicks lif, evinnerligen vara begrafna. Flera af dessa srtiklar