Aftonbladet – 4 oktober 1839, sida 3

BLANDADE ÄMNEN. LITTERÄRA SILHOUETTER FRÅN PARIS (Korrespondensartikel.) (Forts. fr. gårdagsbl.) Jules Janin är ännu alltid teuilletonisten p modet och upar excellence salongernas ocI boudoirernas förtjusning, gulhandskarnas uni versalgeni och alla vackra debutanters försyn Hans Måndagsrevy i Journal des Dåebats öfve förlidna veckans teatraliska nouvauteer är säke som amen i kyrkan och väntad af en mysk dofiande verld, som utan detta orakel icke ä ger någon säker ledtråd för sina omdömen oc! sin konversation. Ingen kan bestrida Jules Ja nin en utmärkt förmåga i konsten att kok soppa på en spik. Han äger mycken stil, myc ken dramatisk liflighet, mycken småbehändi; qvickhet, som väl ofta faller in i pratsamhet men alltid är fin och smekande; med dess: kryddor anrättar han den magraste kost, si att den blir någorlunda representabel. Blif ver frågan om samvetsgrannbet och opartiskhe: i räsonnemanger och utslag, står han sig der. emot ganska slätt. Ingen ledes i högre grac än just ban, som tager sig en så afgörande oct grundlig ton, af små koteri, och kulissförbål landen, af detta camaraderie, som Secribe i sir pjes af detta namn så pikant teknat. Fordrar man någon grundlighet, någon logik, kan man vända sig snart sagdt till hvilken annan som helst af de tusen skribenter, som i tidningarna och revyerna hvar i sin vrå sifta till doms öfver dagens litteratur och konst, och man skall finna åtminstone ett grand god vilja; hos Janin är det i stället nyck, lättsinne, ett oförfäradt kurage att genomdrifva paradoxer. Älfven om Jules Janins håg, det jag icke tror vara fallet, skulle ligga åt det mera solida, så är att märka, det han verkligen, så som han bedrifver saken, icke har tid att nödtorftigt tillfredsställa den. Aldrig var nemligen en litte ratör värre hvad man kan kalla öfverlupen med göromål, än vår stackars Jules Janin. Feuilletonen i Journal des DåÅebats är blott ett; härtill komma en otalig mängd tidskrifter, från den förnäma Revue de Paris, ända aoer till Revue des enfantsp och modjurnalerna, för hvilka han åtagit sig att en gång i månaden, om icke oftare, lemna något litet bidrag af sin estimerade penna; vidare belägrar honom ju redan långt innan han om morgonen fått sticka foten i toffeln en legio af stadens förläggare, som önska sig en winledning eller ett aföreta, till det eller det arbetet, eller en uprospektus, eller en arecension,. Och Jules Janin tar mekaniskt emot de olika arbetena, för hvilka man så ifrigt utbeder sig hans patronat, han ger sig en djupsinnig mine och öppnar titeln. Del första är ett historiskt opus, det afhandlar någon period af medeltiden. Den store feuilletonisien är väl icke rätt förtrogen med förevarande ämnet, men likagodt! han blädrar här och der och finner ett och annat namn af en trubadur, af en riddare, som han vill minnas sig förr hafva bört omtalas; dessutom när man har medeltiden, har man alltid att tala om göthiska kyrktorn, sköna damerx, balkonger och cittror, munkstil, astrologi, med mera sådant. Det går upp en id för hans hufvud och han lofvar förläggaren att hafva färdigt för morgondagen ett -företal till hans charmanta bok. Det nästa arbetet, man lemnar honom, är ett botaniskt; der har man straxt att orda om blommornas älskliga språk i vårens sköna lundar, om violers och rosors ljufva symbolik, och med någon liten fyndighet smyger man sig derifrån midt in i grekiska mythologien, bland dryader och nymfer af allehanda slag, Floror, Pomonor och hvad annat mest blomstrande och grannmt finnes af idylliska gudomligheter. Jules Janin vet bättre än någon hur