Aftonbladet – 2 oktober 1839, sida 2

RR nn nanna nn mellan kommunen och den, som är, eller und någon titel kan ställa, sig utom densamma. Dessa distinktioner, åt hvilka vi egnat e större utförlighet, emedan det synes oss, at man ej nog observerat dem, innesluta äfve grunderna för kommunalmaktens utöfning mo borgarne i kommunen, det benigaste ämnet fö kommunallagstiftningens theori, och hvars de taljer vi önskade att någon måtte behandla me större u.förligbet, än det i en tidoing är möj ligt. Måhända skall det dervid lyckas att utfinn en enda för alla lätt tillämplig regel för kom munalmaktens utöfning. Vi kunna blott från kommunens här uppgif na id och dess beroende af staten leda rågr allmänna slutföljder. I allmänhet har kommu aen mot sina medlemmar samma förbindelse som staten, men den måste i allt hvad den for drar och i all fördelning af bördorna kom ma rättvisa och mensklighet mycket närma re än staten förmår. Kommunen äger till e början ej vidtaga rågon åtgärd, som inskrän ker medlemmarnes naturliga eller statsborgerli ga rättigheter, men väl hvarje sådan, hvarige nom dessa skyddas och utsträckas så långt, sor med andras njutning af samma rättigheter ä möjligt. Således äger kommunen ej vägra nå gon att för kortare eller längre tid äga hemvis inom kommunen, eller der utöfva det handt verk eller den näring, han sjelf väljer; ej at tvinga någons religiösa tro eller att utestäng honom från någon sammanboendets förmån, s snart han uvppfyller de nödvändiga vilkoren fö dess årnjutande, samt i allmänhet ej heller at begagna lagstiftningsrätten, besittningen elle ägandet af kommunenslokala förmåner, till för fang för efterkommande. Deremot äger kommunen att, efter allmän erhända rättsgrunder, bestämma hvars och en andel i vommunen och äska medlemmarnes un derstöd för alla ssmmanboendets behof. I afseende på det förra eller bestämmande af hvars och ens andel i kommunalmaktea 3 klart, att icke alla inom kommunen vistand personer äga samma anspråk. En resande : ex. äger icke mer än blott sina statsborgerlig rätticheter, skydd till person och egendom wi m., som ej är någon tvist underkastadt; en van frejdad kan ej pocka på andel i kommunalmak tens utöfning, på rättighet att välja eller väljas mm. m. d.; men kommunen .kan modifiera elle borttaga hans vanfrejd (inom kommuner) oc medgifva honom större eller mindre andel kommunslmskten. En byresman eller backstu gusittare kan ej begära rätt att deltaga i jord ä.arnes beslut, rörande deras landtbruk, för ex rörande hägnad, val:gång o. d., så vida de ejsjelf va kalla bonora ech han mottager kaileisen. Der. emot huima icke jordägare ensidigt besluta on sådana angelägenheter, sem angå andra kommu: nens invånare. Den allmänna regeln är att hva och en i kommunen bosatt person äger ande i kommunen för de rättigheter och pligter, bar der har att utöfva, och andel i kommun2almak ten så snart en! modifikation uti eller en pre station för dessa skyldigheter och rättighete: komma i fråga. — Att omyndighet, vetlöshe eiler vanfrejd utesluta från maktutöfningen ä klart; men denna uteslulniag får ej sträckas til uteslutande från kommunens förmåner i öfrigt I afseende åter på det sednare eller komraunen: rätt att äska understöd för alla sammanboendets behof, så uppstår fråga först, om hvilk: dessa hehof äro, och sedan om sättet att pi kommunal-borgrarne fördela understödet. Alla behof äro giltiga, om hvilkas existens alla äro ense. Som detta sällan lärer inträffa så synes ingen annan utväg gifvas, än att klassificera behofven och yttra sig om giltigheter af hvart och ett serskildt. I första klassen förekomma de prestationer som anbefallas af statsfördraget; om dessas utsörande kan ingen tvist uppstå — Dernäsi komma de, som åsyfta att förebygga eljest oundvikiiga allmänna förluster eller vådor: denna titel är nära nog lika giltig, som den föregående. Vidare komma de, som åsyfta vinst ller nöje, och hvilka äro giltiga endast för dem, som vilja i vinsten eller nöjet deltaga Gränsen mellan förlust och vinst är imedlertic ofta svår att uppdraga, ty deremellan ligger de! nylliga, ett nog obestämdt begrepp, som innefattar litet af hvartdera; men denna gräns bör likväl i hvarje serskildt fall uppdragas, emedar dervid alltid måste visas, hvars förlusten eller vinsten är. Några merkantila hufvuden spekulera t. ex. på den vinst, mar kunde göra sig af en kommuns förseende med vissa nödvändigbetsvaror, t. ex. bröd, kött, dricka och dylikt. De föreställa de rika, att en inrättning, som monopolicoreda daasacsa arnrtillera ftillhandahållanda af svic.