Aftonbladet – 26 september 1839, sida 2

Då Argus var i sitt Zenith, undfägnades läsaren ofta med ett språk, så förbistradt, så uppblandadt med främmande ord och språktermer, så sammangytiradt, att en enda punkt ofta upptog en helt spalt; då var det som Argus alltid påstod, att det gjorde ingenting huru och hvad han skref — i alla fall var det väl känd för publiken, asom ej kunde lefva utan hans tiädning). Framgång ger ölvermod — och högmod går för fallp — säger ju ordspråket? Aftonbladet kom ut — Dagligt Allehanda blef något mera än et annonsblad, — och Argus föll. — Sedan dess har Johansson arbetat mycket — men utan konseqveus, och hans ställning är nu sådan, att han icke har någotdera partiets fullkomliga förtroende — och får det troligen aldrig mera.n ait — Under titeln: En liten räfst med Utgifvaren af ny serie; Läsning i Blandade ämnen, har Hr Grefve F. Kalling på Myrö utgifvit en liten skrift, på 46 sidor, innefattande åtskilliga anmärkningar vid de bref af framl. Excellensen Georg Adlersparre, hvilka hans Hr son Kammarherren pubiicerat, och hvilka anmärkningar icke äre utan intresse. I afseende på det förut i tidningarne citerade smädliga brefvet om Grefve C. H. Anckarsvärd, yttrar Grefve Kalling i denna skrift: aHär är tillfälle för Tänkaren att göra betraktelser, ty ehuru S:t Carl Hinric nog tidigt befordrades, framför en Björnstjerna m. fl. uti Finska Kriget (som var ett verkligt krig) utmärkte och bepröfvade Officerare, så är likväl allmänt kändt, att han blef en kraftfull och skicklig RegementsChef. — Innan man ännu kände att all våda i Stockholm n.b. var förbi, må det gerna förlåtas Carl Hinric att svigta och darra under befäl af en så oskicklig Chef, hvilken, enligt hvad flere af hans, den tiden nära, omgifaing försäkrat, sjelf svigtade och darrade, men hade motsatt karakter, nemligen att aldrig vara uppriktig, att aldrig, eller sällan, våga samtala med tvänne personer på en gång. — Att välja Adlercreutz, såsom sitt högst beprisade Ideal, hedrar S:t Carl Hinric, som väl varit oförsigtig, i tal och handling, men ingalunda lömsk, hvilket endast var förbehållet den, eller dem, som tillställde TLifRegementsScenen mot Adlercreulz. —p Detta yttrande vittnar om Grefve Kallings ridderliga sinne och hedrar honom så mycket mer, om det är sant, som vi hört sägas, att han och Grefve Anckarsvärd icke egentligen stå i något vänskapligt förhållande till hvarandra. Detta visar sig äfven af slutet på skriften, deri han, efter ett skarpt klander mot Adlersparre, likväl gör hans goda sidor rättvisa: cOch så, ett saligt slut med brefven uti andra delen af Läsning i Blandade Amnen, — en titel som lockat mängen, som dels läst, samt dels hört omtalas det förtjenstfulla arbete, som fordom utgafs af d. v. Ryttmästaren Adlersparre, hvilken, såsom Filosof på Aludden, med sina, den tiden, utgifra skrifter, mera gagnade och upplyste den läsande Alimänheten, samt skulle, på sin sedan upphöjda plats, med sitt ljusa hufvud, och sina statistiska och litterära kunskaper, kunnat än mera gagna Fäderneslandet, om ej fåfänga, tröghet, (dröngötheri) samt intolerans emot andra, mindre kunskapsrike, men mera praktiskt duglige Män, slutat loppet af den lysande bana, hvartillhans snille och, äfven svenska hjerta, ämnat honom; — ty Svensk var han, oaktadt desse citerade brefven, med deras osvenska tendens, hvilka, nedskrifne under ett humoristiskt ögonblick, säkert aldrig varit deras författares mening att låta komma till Allmänhetens kunskap, hvarföre Recensenten, som nitälskar för Historisk sanning, rigtat sina anmärkningar, icke emot framlidne Hans Excellens Grefve Adlersparre, men emot Utgifvaren, och hans Vän i Viken, som med dessa bref draperat den aflidnes Sarcofag. —