Aftonbladet – 25 september 1839, sida 3

sS. k. Mameluck väldet, dåslandtfolket,. oaktadt allt sine tjugufsra berrars tyranniska bizarreri och tilltagsenhet, Hkväl famn medel att spara betydliga summor, som, enligt gamraalt bruk, nedpräfda i jorden, öfvergingo i arf, vid dödsfall delades och åter nedgräfdes, men också vid oförmodade tilldragelser stundom bortglömdes. Uppsäckten af dessa undangömda, bekanta eller obekanta skatter är en af den gamle Mehemed Alis. förnämsta regeringssorger. I hvarje by finnas spioner för att utspeja, lyssna och forska, och, vid det minsta spår till sådana familjesparpenningars tillvaro, anmäla det hos vederbörande. Ofia angifver en Feilab, af afund och bämndågirighet, den: andre; den utplundrade och genompryglade blir sedan i sin ordning den lyckligare grannens förrädare. Sjelfva faktum konstateras då medelst bastonad, och alit. hvad som finnes, indrages, som billigt, till förmån för skattkammaren och dess tjenare, Få år före Semilassos nilfart hafva vi, i denna samma stad, Siut, der den sluge Visiren böll för hans tyske Durchlaucht den märkvärdiga föreläsningen öfver den egyptiska förvaltningens oskuld och mildhet och på fullt allvar försäkrade, att hos honom hade ingen något avt frukta för sip väl för värfvade egendom, i denna stad bafva vi sett ett exempel på, huru nämnde teori blifvit använd i praktiken. Från en nästgränsande by gjordes en oriktig anmälan, att tvenne Fellabs hade på sin åker uppgräft en kruka, full med guld, och sinsimellan delat innehållet. De anklagade nekade härtill och erböllo på regeringspalatsets borggård tusen slag på fotsulan, så att naglerna lossade från tårna och senor och kött hängde i stycken. Exekutionen var så afskyvärd, att ett europeiskt öga ej kunde uthärda äsynen deraf. Slutligen bar man åe olycklige till den andeliga öfverheten, inför hvilken de, enligt sin religion, måste svärja, att de ej funnit några penningar på sin åker. Semilasso har den beskediigheten att taga Mehemed Alis berättelse om byföreståndarens 60,000 guldstyckea för kontant mynt och utbasuna den kring Europa såsom ett sällsynt bevis på Österländsk moderation. Att mannen kunde hafva 60,000 guldstycken i en kruka nedgräfda i jorden, och att hans arfvingar blefvo oense vid delningen, samt derigenom kommo inför domstolen, är ganska troligt. Men att Satrapen förmanade dem till endrägt, och en annan, Nerva, inbjudit dem till fredlig njutning af sitt goda är så föga allvarsamt menadt, som den i Semilasses närvaro gifna befallningen, att till nytta för den konstälskande främliegen på allmän bekostnad befria templet i Denderah från den sand, som betäckte det. Under det Satrapen inför den Lausitziske Furstem visade sin egen moderation, hade han de 60,000 Ghasi lika så säkert redan i sin ficka och arfvingarne sin bastonad väl räknad på fotsulorna, gom Semilasso sex månader sednare ännu fann sander i Denderah väl bebållen qvarliggande på dess urgamla plats. Mehbemed Ali skulle till och med kunnat vara nog mycket komediant, att skenbart medgifva arfvingarne fyndets behållande, men att under hand befalla Kadi, att emot måttlig procent leverera arfvet till statens skattkammare och gifva de dumme landtmännen qvitto med käppen. Deitaär just Mehemed Alis stora konst, att dölja det skändligaste tyranni i verkligheten under masken af hala ord och af en billig finanstheori. Hör man honom, så är han Egyptiska folkets omsorgsfullsste fader och Storherrens i Stambul trognaste tjenare, Men det gör honom endast ondt, att omständigheternas tvång ännu icke tillåtit honom, att efter önskan lätta sina undersåters bördor. Man gifve likväl akt på huru han i 40 år bevisat Sultan simtrohet, och sedan mer än 30 år lagt böndernes materiella välgång på hjertat! Turkiska väldet faller hufvudsakligen genom hans åtgärder i ruiner och i Nildalen har folkmängden under Mehemed Alis faderliga styrelse minskats med mer än en million. Blott en fördel förstår Mehemed Ali icke, att inrätta det så, att i hans land, liksom i Europa, alla gifva och blott en enda tager. Detta moraliska väsen, som Europeerne kalla astat, och som efter ett årligt öfverslag, kristligt griper i de skattskyldiges fickor och på bästa möjliga vis drar fram det behöfliga, känner man icke i Egypten. Mehemed Ali måste dela med för många och behöfver för dyra verktyg att utpressa landets saft, att någonting skulle kunna bli öfrigt för det arma folket. En enmda, om han än hette Mehemed Ali, kuade väl ändå mättas; men ett sällskap af 3 till 400,000 blodiglar, med honom i spetsen, qväfva slutligen äfven en Egyptisk lifskraft. Man har uträknat, att om i Frankrike hvar 30:de menniska lefver at budgetten, i Egypten åtminstone hvar 6:te såsom förvältningsverktyg suger af folkets svett. Hos detta hedervärda sällskap frågas ej huru mycket man billigtvis kan taga af landet, utan huru man skall bära sig åt för att drifva jordens produktivitet till sin yppigaste fullhet, att stegra böndernes krafiansträngning ända till korvulsiv paroxysm och bibehålla dem i sin rör!ighet till gemensam nytta för bolaget. En jord, som årligen förnyar sig, kan visserligen icke uttömmas; men den oupphörligt galvaniserade och afisppade folkkroppen förtvinar och bortdör af brist på nä. ringssaft. Denna frånvaro af all barmhertighet, af all menniskokänrsla, af allt förnuftigt band mellan öfverhbet och undersåte, är egentliga kännetecknet på det stock-Turkiska systemet i Egypten. För mig allt, för dig ingenting, vore det bästa valspråk i Mehemed Alis sigill. Detta får tagas strängt efter bokstafven. Eller såg man ej i Luxor,