Aftonbladet – 25 september 1839, sida 2

och sina uppoffringar köpt denna stoltbetens tillfredsställelse och om staten ech dess regent äro lika litet aktade utom sina gränser, som nationen inom dem välmående och belåten? SEEN Utdrag af ett bref från Småland. Äfven här i orten börjar man med allvar tänka på riksdagsmannavalen, och i synnerhet funderas det ibland Presterskapet. Se här ett ungefärligt sammandrag af de on dit, som äro gängse i afseende på förberedelser och utsigter, utan att jag vill gå i borgen för alla omständigheterna. Redan tidigare på sommaren, heter det, tillfrågades Biskop Tegner, om han kunde lita på silt presterskap. Härpå gaf han ett evasift svar, serdeles i anseende dertill, att Heurlin flyttat till Stockholm och Consistorii Notarien Mellin jemväl lemnat sin plats, och tilltrådt sitt nya pastorat i Linköpings stift, hvarigenom Biskopen förlorat sina begge rådgifvare, hvilka hos Presterskapet haft ett stort inflytande; och Biskopen sjelf har icke någon egentlig håg eller förmåga att direkt underhandla i sådana ärender. Lyckligtvis har Hr Biskop Heurlin ännu sin familj i Wexjö, och ägde således en ganska giltig anledning, att der göra ett besök. Under dessa besök inviterades de närmast kring staden boende kyrkoherdarna in till Biskopen aför att träffa sin älskade brode Heurlin. Under de vänskapliga sammanträffningar, som i anledning häraf egde rum, säges det hafva blifvit uppgjordt, att Hr Domprosten Elmgren, samt Prostarne Örnberg och Hagelberg borde af stiftet kallas till riksdagsmän, och man kan således anse dem såsom de ministeriella kandidaterne. Af dessa är den förstnämnde mycket till åren och sjuklig, hvadan han förr icke velat, och nu först säges bafva blifvit förmådd att emottaga kallelsen om han blir vald; ban är för öfrigt icke egentligen praktisk till sitt lynne, och man behöfver således icke i honom frukta någon rafistulatör. Den andre i ordningen har förut varit riksdagsman: hans atänkesätt äro sedan dess ckändax, och hafva väl ej blifvit förändrade deraf, att han sedermera fått Nordstjernan. Den tredje, Hr Hagelberg, är ovan vid riksdagsgöromålen och serdeles foglig till silt lynne, en egenskap, för hvilken jemte flera andra, han för öfrigt är ganska afbållen. Han har ett nästan obegränsadt förtroende för sin vän Heurlin. De yngre kyrkoberdarne lära vara stämde för andra riksd2gsmän, men man vet ej, huruvida de vilja gå emot Biskoppens önskan, emedan ban i mycket äger deras tillgifvenhet. Imedlertid tror man också, att om kyrkoherdarne taga silt parti och blott välja dem, för hvilka de hafva det största förtroendet, utan afseende på alla konsiderationer, så blir Tegnör, när det en gång skett, i det hela ingalunda stött deraf, ehuru han, såsom många andra, möjligen torde anse den plats han innehar, fordra att något göres. Ty att verksamt intrigera för ändamilet, bryr han sig visst icke om. Han har ju i detta afseende nyligen aflagt sin trosbekännelse, att han tycker mest om, att riksdagsmännen af presteståndet lägga sig att asofvan, och vill blott framför allt, ati de ej skola cidisslan. Hufvudfrågan lärer således egentligen blifva, huruvida Biskop Heurlin, som sjelf är ledamot af regeringen, skall komma att leda Wexiö Stifts iksdagsmän, eller icke: neg vet man, att han lertill äger en stor förmåga genom sitt skarpinniga och snarfyndiga hufvud och sitt muntra, lärdlösa och fryntliga umgängessätts, som lätt san kaptivera äfven en i politiskt afseende olika änkande.