Aftonbladet – 23 september 1839, sida 2

Vella ar 1 var tlanka ICKE Serdeles svart att utröna. Betraktar man mnemligen å ena sidan den länga mellantiden meilan riksdagarna, de tunga och otympliga arbetsformerna med öfverläggningar på fyra rum och i sek utskott och de splittrade ståndsintressena, hvilket allt gör det i hög grad svårt, om icke omöjligt för vår representation, att omedelbart åstadkomma någonting pusitilt, så framt den icke har regeringen med sig, och äå den andra den öfvervägande mekt, som styrelsen äger genom sitt envälde i den ekonomiska lagstiftningen och i alla frågor om nya inrättningar, genom sin disposition af statsmedlen och embetsmannahierarkiens krafter, således af hela mekanismen för statsmachinens rörelse och verksamhet, och slutligen genom: sitt stora inflytande inom representationen, äf-. ven i de frågor, der denna har beslutande rätt, så följer det af sig sjelf, att Styrelsens beskaffenhet är framför allt annat det vigtigaste här i Sverge, och en undersökning derom det angelägnaste, hvarmed de nästkommande ständerna hafva att sysselsätta sig. Det första momentet af en sådan undersökning blifver då, att söka få bestämdt, hvad nationen, det vill säga dess majoritet, sådan den genom representationerne uttryckes, med ledning af erfarenheten, tänker om resultaterna al de förflutna årens förvaltnings och statsmannasystem, sådant det uppenbarat sig i det cffentliga. I detta afseende äro naturligtvis opinionerna skilda i flera nyanser, efter olika klassers olika behof ech intressen; men öfverhufvud torde de kunna grupperas uti tvenne hvarannan moisatta hufvudpartier: det ena, som anser, att det hela går bra som det nu går; att befordringar till statens embeten ske, på sätt grundlageniföreskrifver, endast på grund af skicklighet och förtjenst och utan afseende på börd och relationer; att maken aldrig sökt inblanda sig i rättvisans skipande; att lagarna lemna jemlikhet i rättigheter åt alla medborgare; att hvar och en får åtnjuta den första naturliga rättigbeten i ett samhälle, att på ett lofligt sätt föda sig af sitt arbete utan några i förväg lagda hinder å systemets sida; att Styrelsen alltid strängt hushållat med statsmedlen, rättat sig efter ständernas anordningar, fästat ett billigt afseende jemväl på deras önskningar i ekonomiska ärender och öfverhufvud utmärkt sig för allt det nit, skicklighet och drift, som man haft siäl att vänta, samt att hvad oppositionen häremot haft att säga, således icke är annat än ett obehörigt skrik, en verkan af gallsjuka och framför allt af otacksamhet. Detta parti vilje vi med ett gemensamt namn kalla ade belåtna, ehuru desse kanske skulle kunna ytterligare indelas: i de förtjuste eller öfverbelåtne, som äro fulle af beundran öfver våra statsmäns storhet; de bara belåtne, som lefva sin dag fram och finna, att allting går bra, så länge de sjelfve förtjena pengar, kunna lägga ihop något för morgondagen och smörja sig med sina vänner, och de temmeligen belåtne, som väl kunde hafva åtskilligt att erinra, men tycka, att det icke lönar mödan, cemedan det ändå icke blir bättre.n Till det andra hufvudpaitiet åter komma då att räknas de, som förmena, att kunskaper, skicklighet och medborgerlig dygd behöfde långt mera uteslutarde afses vid befordringar; att de högsta embetena 1 staten icke böra vara ett fideikomiss äten viss klass eller åt vissa familjer; att nog mycken fattigdom på statsmannakunskaper och sann duglighet förspörjes hos männen på samhällets höjder, och att just denna fattigdom, jemte motviljan att medgifva nödvändiga reformer åt folkets behof och ständernes önskningar, en motvilja, som röjt sig, ej blott då dessa önskningar råkat i kollision med maktens eget intresse, utan äfven så ofta de erfordrat någon mera omfattande förmåga för att kunna verkställas, äro de egentliga orsakerne, hvarföre ständerna, hvarje gång de församlas, hotas med att stadna i stöpet af den mängd göromål, som lassas på dem utan någon ledning och bestämd plan ifrån styrelsens sida. Komma nu ade belåtne ati utgöra den öfvervägende majoriteten, så hafva ständerna naturligtvis endast att befatta sig med de kuranta söromålen, jemte en cch annan lokalpetition, samt för öfrigt bifalla styrelsens begäran om nya anslag och uttrycka sin tacksägelseadress till densamma för omvårdnaden om landeis intressen, innan de åtskiljas. Skulle åter meninsarne, på grund af hvad förut är anfördt, blil