Aftonbladet – 16 september 1839, sida 2

cCennes luncenhaiulci, foranae delta alnne, tvenne serskilda artiklar, der frågan för den orten afhandlas, på ett sätt, att vi tro, det äfven en större allmänhet icke utan intresse skall läsa, hvad derom säges. Den ena artikeln kallas: a Till insändaren om riksdagsmannavalet för Stora Kopparbergs Bergslag, och lyder sålunda: a Valet af rikgdagsman för Stora Kopparbergs Bergslag har säkerligen aldrig innefattat en så betydelsefull yttring af denna korporations politiska trosbekännelse, som det nu förestående. cBergslaget har numera varit i tillfälle, att genem sina ombuds olika handlingssätt vid riksdagarne bedöma skilnaden i värdet af de der allt bejakande, allt sig underkastande principerne, och dem, som med ädelt, sjelfständigt och pröfvande handlingssätt anse sig som svenska folkets representanter, valde af Fahlu Bergslag för landets allmänna angelägenheter och välfärd, men icke som Fahlu Bergslags ombud vid Sverges riksdag, att endast framföra och germomdrifva korporationens enskilda ansökningar, och oftast köpa möjligheten af deras framgång, med uppoffrande af denna ädla sjelfständighet i handling, som utgör representantens skönaste prydnad. cInom Sverges alla samhällsklasser uttalar sig högt den öfvertygelsen, att dess statskick tarfvar stora, genomgripande reformer. Vi sakna denna jemnvigt imellan de båda statsmakterne, förutan hvilken ckonstilutions mera är ett skuggspel än en verklighet; vi sakna frihet i näringarne, detta afkomstrika fält för uppfinningarnes och arbetsviljans verkningsförmågor; vi vänta förgäfves att, i Jikhet med. bröderne på andra sidan fjällen, se våra skatter minskade, och municipalstyre!ser göra slut på detta gunstoch nåde-system, hvarigenom alit skall dragas under regeringens godtyckliga afgörande. Magnaten, som i sin maklighet förtärer frukterna af sina frälsebönders svett, och styrelsen äro de enda, som kanske finna det gamla bäst; och säkerligen lärer åtminstone den sednare ej godvilligt släppa alla de regulatorer den äger, på den enskilde undersåtarens offentliga handlingar. Så är i korthet ställningen och förhoppningen i Sverge; och med hvarje riksdag framföra allt flere röster dessa behofver inför thronen. Imellan konflikten af dessa partier, som strida för ech mot en allmän reform, allmänna förbättringar, besparingar och skattminskningar, ålägger en fraktion af Fahlu Bergslag representanten vid 1834 års riksdag, att söka genomdrifva en skattenedsättning cnskildt för de brukande bergsmännen i Fahlun; Bergslaget inbillar sig, att regeringen, som för hvarje riksdag begär nya försäkrade anslag, skall godvilligt efterskänka en ordinarie inkomst! Det besinnar icke, att den minskning i inkomst, som derigenom uppstår från kopparverket, måste fyllas genom bevillningar från andra korporationer, gom kanske förut redan klagar öfver samma tyngder! Det är känslolöst för den orättvisa, som dåerigenom tillskyndas andra medborgare, och fordrar som en skyldighet, att denna liknöjdhet äfven delas af representanten från Bergslaget. Representanten vid 1834 års riksdag måtte hafva uppfattat sin ställning och sina pligter ur en annan synpunkt (vi tycka ur en ädlare, mera fosterländsk), än hans företrädare, som troligen med lyckönskningar och beröm blefvo af grufverätten emottagne efter slutade värf, i stället för det klander och den otack, som fölle på dennes lott. Han uppfattade Sverges behofver, Sverges framtid, och sällade sig med vigten af sin röst och sitt inflytande till de män, som arbetade för reform i statskreppen, för hushållning i utgifterna, och derigenom minskade behofver, för hvarje medborgares rättighet, att, obehindrad af skrå och tvång och nåd, verka och arbeta för det allmännas och enskildas välgång och trefnad. Samhällets allmänna väl måste gå för den enskildes; detta axiom är själen, lifvet, kraften af konstitutionen; — dess användande är den enda häfstången, som förmår bibebålla dess verkningar i dess första ungdomliga friskhet och kraft. cEn gång, när desse män gå segrande ur striden, minskas äfven lätt de skattebördor, som nu, ojemnt fördelade och sig ständigt ökande, tynga och försvåra medborgarens arbete — och förringa dess afkomst. Må derföre de få, som gått miste om vinsten af en nedsatt kopparränta, förtala och klandra Rådman Falhem. Vi hembära honom vår erkänsla för hans svenska, sjelfständiga, redliga uppförande på den offentliga banan, och tacka honom för de stora summor, han bidrog att bespara åt nationen; må dessa utpeka hans bristande talareförmåga, hans bristande studier i statsmannakunskaperne, som hinder för hans duglighet som riksdagsman — vi varken kunne eller behöfva bedöma dem; ty vi behöfva och värdera hos honom hans goda vilja, hans redbara frisinnade uppförande, hans uppträlande bland det fåtalet, som hade maktens ovänskap och chikaner, men folkets -tacksamhet att vänta; må desse arbeta mot honom för och vid det olifvande valet. — Vår röst har han och säkert varje svenskt sinnad mans, som icke lefver af nåd, eller åt barn och slägtingar vill förskaffa hofgunst. Fjerdcpartsägare.n Den andra uppsatsen är helt kort och kallas Svar på frågorne, i afseende på riksdagsmannavalet för Stora Kopparbergs Bergslag. Det ligger i Bergslagets opinion, heter det leruti, Hr Eric Falhem till last, att han, såsom ilecdagceman gått eN väg. rakt matcatt dom saomM