Aftonbladet – 13 september 1839, sida 3

ses ankomst var, det oaktadt, visserligen iysande, men mottogs öfver all beskrifning kallt. Endast Lord Eglington, då ban red genom semiingen, emottogs med et lifligt och högljudit hurrarop. Hans rusining var rikt förgylid och i alla afssenden smakfull, och hans häst, ett ganska lifligt djur, försedd med en ganska dyrbar mundering i blåu och guld. Den ädle Earlen syntes också ganska road af att caracolera rundtomkring. Torneringens konung, Lord Londonudery, deremot, var till utseendet den bedröfligaste af alla och visade sig icke till sin fördel pä bästryggen, huru stora hans egenskaper än må vara i parlamentet. Han lu:ade sig sändigt framåt emot manen på sin häst och såg nästen ut, som om han oupphörligt fruktat bli afslagen. Han bsr en kappa af svart sammet öfver en iifrock af hermelinsbrämad purpur, men förekom med allt detta ganska passlig. ooDe förnämsta bänkarna voro uppfyllda med cädla fruara, d. v. s. både gifta och ogifta, på eit Iysande sätt kostymerade efter de fjortonde och femtonde seklernas moder, endast med den liila anakronpismen, att de, i avseende till regnet, höllo paraplyer af nittonde seklet ötver sig. Lady eymour, skönhetens drottning, strålade verkligen öfver alla i älskvärdbet och fägring. Alla riddarce, innen de inträdde för att låta anteckna sig till striden, gåfvo henne efter ridderlig sed sin hyllning, och återgingo derefier hvar och en till sitt tält. Derefter började lansränningen och detta var, utan öfverdrift sagdt, en tämligen skral affär. Tvenne riddare i sender rände emot hvarandra, dock i ett ganska kort och samiladt galopp, och försökte att peta ned hvarandra: med sina i ändan afrundade stakar eller så kallade Jansar, men på ett så fullkomligt oskadligt sätt, att ett barn knappt beböft frukta stöten. Stakarne tycktes vara gjorda af det bräckligaste trä, man kunnat komma öfver, och sprungo vanligen genast af vid första stöten. Icke en enda riddare kes:ades af eller kom ensatt vackla i sadeln, och man hade ganska väl kunnat umbära den mjuka sågspånen, hvarmed banan var tjockt betäckt.e — Några detaljer oemförmälas härefier, hvilka det liztväl icke lönar mödan att här återgifva. Markisen af Waterford bröt de flesta iansarne, likasom han förut sagit ut de fles:a fönsterrutorna. aSkönhetens drottning) förklarade honom för en tapper och modig riddare, och här slutades lansränningen för dagen. Allmänna meningen hos åskådarne, så vidt vi kuonat erfara den, var, att något större charlataneri (humbug) aldrig ännu varit uppfördt under bar himmel i Scottland. — Långt innan riddarleken var ändad, bade den ofantlga folksamlingen begynt skingra sig. Det regnade häftigt hela tiden, och för estä!lningen hade icke nog intresse att förmå mängden se den till slut. aDrottningen lemnade stället på samma sätt som. bon ditkommit, i sin vagn: hennes afresa var en signal för riddarne och väpnare att gpöra likaledes, och de begåfvo sig derifrån i den mest förvirrade oordning man kan föreställa sig Om de påföljande måltiderne och balerne hade några underrättelser änzu icke hunnit anlända till Loadon. — Ett eget slags dykerikompagnri. Det finns en del af engelska beolkningen, hvarom man utom England knappt har något begrepp, men hvilken ganska väl skildras i den kommissionsberätteise, som skulle undersöka nödvändigheten af en alimän polismakts bildande för hela landet — de s. k. Wreckers på kusterna af Chesshire, Cornwall och till en af Wales. De äro, i anseende till skeppsvrak, som kastas på deras kuster. lika så barbariske och laglöse, som någonsin det vildaste afrikanska folk. Deras seder äro helt och hållet banditernes; de trotsa de borgerliga autoriteterna, gå nattetid i bopar ut på rof, gömma sig i hålor och bakom kustens sandkullar, bemäktiga sig hvad de kunna komma öfver af ett strandadt fartyg och släpa det till sina nederlagsställen i det inre af landet. Wales och Chesshires till en del branta och klippiga, med sandbankar omgifoa kuster, som ligga i vägen för seglare från Amerika till Liverpool och andra vestliga bamnar, gifva den ansenligaste inkomsten på vraks plundring. I synnerhet är Cesshire hufvudorten för denna industri, och högst fördelaktig, icke allenast för plundrarna sjelfve, utan äfven för invånarna, som plåga köpa det stulna. En vestlig storm, med regn och mörker, helsas som förebudet ti!! en rike skörd och knappt har underrättelsen snridt sig, att ett skepp blifvit observeradt mellan klipporna, förrän hela Wrcckers stam skyndar till kusten. aftilsnda det ögonblick, då deres byte skall kastas mot stranden. Såsom gamar rusa de då på de döde och döende; i ett ögonblick äro liken beröfvade alla klädespersedlar och allt af något värde, och ofta förefalla dervid skändliga uppträden. Ett viltne. som hördes öfver det för 4 år sedan vid Chesshires kust strandade far-) tyget athe Grecians, öde, sade: Då den drunk; nade kaptens lik fanns, slet man af det alla klä-; derna och skar till och med af fingret, för att åtkomma en derpå sittande ring. Äfven så haedej man på ett fruptimmerslik afbitit örsnibbarnpa, för att bemäktiga sig örhängena. På fat med spirituosa inslåg bottnarna och innehållet bäres bort i ämbar, kettlar m. m. Detsamme sker med varupackor. tobak och dylikt. Om någon ser en packe eller ett fat flyta på vattnet, så blottställer ban sig för de största faror, för att endast kunna vidröra det, ty i sådant fall har han, genom utropet: Det är mitt enligt bruket, försäkrat sig om dess be-: sittning. Det erkännes nu genast för hans och de öfriga biträda bonom att föra det isäkerhet. Of.a samlas inom en kort tid vid ett skeppsbrott 3 till man LL fr a: das AAL Anna framträdanda I att Re An.