Aftonbladet – 13 september 1839, sida 2

täflan ej fruktande, verkligt förädlande arbete ensamt kan gifva. aVårt bergsbruk och våra stadsmannanäringar höra till denna Svenska näringsadet. Men den har inom jordbruket haft sitt förnämsta fäste, och det privilegierade frälsejordbrukit har samverkat med de ofvannämnde, framför det ofrälse jordbruket gynnade: näringar, att öka tyngden på det sednare. Det var ej rog med de fördelar, sota tillhörde frälsejorden, såsom sådan. Vi ha redan fästat uppmärksemhet på den förmån, den frälse jordägaren dessutom njöt genom en tvungen tillgång på tjenstefolk, och hvad vi i detta afseende anfört, uttömmer likväl ej ämnet. Ålla mede; som, med läck eller påck, kunde nedsätta dayjsverkspriset, användes i samma ändamål; och det tryckande i de derhän syftande privilegier bekräfiades särskildt åt adeln, just då Carl XI genom Reduktionen för öfrigt bröt Aristokratiens verkliga makt i Sverige. Vi ha nämnt legostadgan af år 1686 med dess våldsamma bestämmelser till frälsets fördel. Men det var ock ett adeligt privilegium att anlägga torp och näringsställen. Resolution på Riddersksapet och Adelns Besvär 4686 förklarar, att Kongl. Moaj:t ej utan misshag förmärkt det missbruk, att skattebönderna sig understodo efier behag och tvertemot Kongl. Maj:ts Resolution på Ricderskapet ech Adelns Besvär ef år 4652, samt Skogzsoch andra sedan ofta förnyade Ordningar uppsätta någa torp och krogar, viljandes Kongl. Maj:t hafva bemälde Ordningar bekräftade och sådane missbruk allvarligen förbudne, skolandes med sådane torp och krogar likmätigt samma Förordniugar förfaras, så ast Ridderskapet cch Audeln vid deras dem tillkommande rättighet att på deras frälseägor allina sådane uppbygga, måtte beskyddade blifva. Det var under samma tidehvarf, sem BergsCollegium i sin berättelse till Kongl. Maj:t af 4697 berömmer sig, att till skogshushåällningens befrämjande hafva utrifvit skadeliga torp och nybyggen på skogarne, att hafva hindrat anläggningen af sågverk och hämmat utskeppningen af bräder. Skogsordningen af 1734 föreskrifver undersökning om dylika åskatteägor uppförda torp, hvilka, i fall de göra skäl för ett fjerdedels hemman, må efter Kammar-Collegii eller Bergs Collegii bepröfvande, särskildt skattläggas; och hänskjutes för öfrigt pröfningen om torp å skaitejord till Landshöfdingen, som äger sådana, dock ej utan särdeles angelägenhet och der de icke finnas på ena eller andra sättet skadelize, att sparsamt tillåta. — Först Resolutionen på allmogens besvär af 4743 förklarar, att Kongl. Maj:t fann obilligt att, vid jordransakningar, torp och lägenheter, hvilka genom skatte bondens flit och idoghet blifvit upptagne, äro vordne med räntan indragne till kronan och från skattehemmanen skilde, utan borde å skattejord anlagde torp och lägenheter (Kongl. Brefvet af den 438 Februarii 1757 tillägger äfven å krono-jord), utan särskilt ränta, eller förhöjd skatt blifva en rättmätig belöning för åboens flit och arbete. hemmanet till gagn och understöd. Först genom Kongl. Förordningen af den 924 Februarii 4789 försäkrade Gustaf IIT uti allt (med undantag af de för kronans behof tjenlige ek, bokoch masteträd) skattemannen lika orubblig ägandeoch lika fri dispositionsrätt öfver sitt skattehemman, som frälseman öfver frälsehemman. cKrijstjenst och herrajenst ha således länge mest disponerat om Sveriges försvarslöse, och man har dervid förfarit med så litet förutseende, stt man just för detta ändamål föga fruktat att öka deras hop. Nödvrändigheten har väl småningom mildrat den fordra ekonomiska och administrativa Lagstiftningens hårdhet i detta afseende; men systemet är ej i sig sjelft, blott undantagsvis, förändradt. För mycket af dess negativa bestämmelser qvarstår ), sedan kriget längesedan upphört att vara Svenskt förvärf, och sedan mängden af Svenske herrar långt för detta blifvit fattige; och hvad avgår de positiva botemedlen mot det onda, som förändrade samhällsförhållanden nu mer än någonsin påkalla, så hafva de dels blifvit otillräckligt beredda eller försäkrade, dels ej allmänneligen insedda i deras rätta sammanhang. a Hela det nuvarande systemet för behandlingen af landstrvykare bvilar på Korgl. värfningsstadgan af den 7 April 48062, Kongl. förordningen 27 Februari 1804, om allmävra arbetsställen, och tjenstehjonssiadgan af den 45 Maj 41805, hvilka, tillsammanslagda, utgöra ett helt, utgående derpå, att genom tvårgsmakt skaffa rekryter för armeen och anvisa 2 erbetsställ en åt dem, som ej kunde i krigstjenst antagas; bvilken afsiat ligger så mycket klarare för dag: Dn, Som någon serskilt föreskrift, ang åe nde qvinnor, beträdda med syssellöshet, ej fin nes, förrän i Kongl. bref. et den 44 Mej 18144 — säger en pålitlig kännare hole sam TT såll Jan PO MW Ol MAT. AA I s