Aftonbladet – 9 september 1839, sida 3

— ännu en gång sagdt — wvi begära icke sanningens och det rättas oafkortade åtnjutande. Så mycket blott anse vi det blifva ogörligt, att förneka, som att det biskopliga måtte hållas värdt tredjedelen. De:.na anmärkning har vigt, emedan det förtjenar sin betraktelse, huruvida tllsättningsformerna — sättet att välja erkebiskop, och åt konungen presentera förslag till sådan — någorlunda emotsvara de billiga anspråk, som Upsala stift må äga på afseende åt sina kandidater i och för den andel, styrelsen af detta stift har i erkebiskopens verksamhet. Huru förhåller det sig härmed? Jo, Upsala stifts väljande presterskap eger tillsammans en enda röst af de femton, som hela riket gifver. Upsala Consisterium ecclesiasticam har också en, hvilket måste vara ganska billigt, enär erkebiskopen är dess omedelbara chef. Addera vi då denna röst till stiftets, så har det egentligen biskopliga, för sitt värdes försvarande vid valet, två röster af femton, ehuru vi obestridligt visat, att det borde hafva minst en tredjedel af det hela. Den andra oformligheten består uti följande. Alla de öfrige stiften ingå med röster i valet till förslagets uppsättande, utan tvifvel derföre, att erkebiskopen en gång vid riksdag skall vara Talman gemensamt för rikets hela presterskap. Godt. Men det är icke presterskopet i dessa stift, utan allenast deras konsistorier, som utöfva denna rösträttighet. Grunden till detta stadgande vore icke oförnuftig, om icke andra än konsistorie-ledamöter ifrånästiften sändes till riksdagarne; ty man kunde då säga, att de rättvisligen utgjorde de ende elektorerne af sin presumtive riksdagschef. Men sådant är icke fallet. Konsistorialer sitta ofta blott till en liten del uti presteståndet på riksdagen. Hvarföre besitta då de uteslutande valrätt till erkebiskop, med förbigående af det öfriga presterskapet i sina stift? Då imedlertid dessa tvenne oformligheter, så stora de äro, ligga i en kyrkoordning, som bör efterlefvas, likt all lag, så länge den icke ännu blifvit lagligen ändrad; så öfvergå vi till betraktelsen, huruvida icke någon makt i samhället finnes, som i detta fall eger gifven och laglig myndighet, att kunna af oformligheterna frambringa en så förnuftig eller åtminstone så litet oförnuftig följd, som möjligt. Denna myndighet är lagd uti Regeringens hand, hvilken äger att af fre, som blifvit på förslaget satta, uttaga en, och den, som hon vill. Nu är det klart, att Regeringen, genom de till Ecklesiastik-expeditionen inkommande akterne kan få för sig utrönt, hvilkendera, af de tre på förslaget presenterade, företrädesvis varit Upsala stifts utvalde. Visserligen kunna de ofvanföre omtalade oformligheterna hafva till och med den verkan, att Upsala stifts röster alldeles förqväfvas af de öfriges pluralitet, hvarigenom inträffar, att icke den man, som stiftet helst önskar sig, eller ingendera af de tre, bland hvilka stiftet åtminstone önskar sig någondera, hinner så långt en gång, som till förslaget. I denna händelse hafva coformligheternav ett så betydligt öfvertag, att icke sjelfva Regeringen kan hjelpa det. Men i annat fall står det i dess makt, att skänka sitt bifall företrädesvis åt den, som förnimmes vara Erketionen. Vi våga anse denna slutsats förtjena någon uppmärksamhet. Ty, ehuru vi icke understå öra till en framställning, som den ganska sä.Ikert gjort sig sjelf många gånger förut (och hvarpå framlidne erkebiskop Wallins utnämnande gaf ett omisskänneligt prof); så kan den deremot lända Erkestiftets presterskap till bevis på hvad vigt det verkligen eger i denna fråga. Vi hafva hört några af dess medlemmar frukta för utgången af erkebiskopsvalet. Det värsta vi hört, är det, att till och med några i förtviflan ämna rösta på en, som de slldeles icke vilja hafva till chef, och tänka göra så blott derföre, att de anse honom i alla fall (d. v. s. till följe af de ofvanbeskrifne oformligheterna, som förlägga röstpluraliteten utom stiftet) blifva det. De vilja så gerna genom villighet på förhand i honom förvärfva en förman, som icke måtte varda dem för oblid, då de icke se sig någon möjlighet, alt genom uteslutande från