Aftonbladet – 9 september 1839, sida 3

tre särskilda lunktUuoner: han ar slit stUulls Deskop, Upsala akademies Prokansler och slutligen presteståndets Talman wid riksdagarne. Han är ibland biskoparne primus inter pares, men kan icke kallas rikets Primas, emedan han i de andra stiften icke äger någon styrelse eller inflytelse, grundad i embetet. Vi tro för öfrigt denna fråga, huruvida han är att betrakta såsom Primas, numera kunna omfaras, såsom blott angående ett namn, en titel. Men ojemförligt vigtigare är, att utreda, hvilkendera af erkebiskopens embetsfunktioner är den mest maktpåliggande, emedan hvarje väljande Ståndsbroder, för att handla efier samvete, bör hafva detta till ögnamärke, och derefter rälta sig vid sina rösters afgifvande. Till en början torde det åtminstone vara säkert, att erkebiskopens egenskap af Prokansler vid ett universitet är af alla hans tre pligtbanor den minst vigtiga. Hvar och en, som har sig något om universitetsstyrelsen bekant, känner den direkta kommunikation, som vid ärendernas behandling äger rum mellan Consistorium Academicum (eller Rector Magnificus) och universitetets Kansler (eller Kanslers-sekreteraren). Skälet, hvarföre en mellanmyndighet, under namn af Prokansler, skall vara till, kan man väl möjligen uppleta, efter ingenting i verlden gilves alldeles blottadt på skäl; men onödigheten af en sådan intermediär auktoritet är icke derföre mindre. Historien af universitets-ärendernas behandling under förflutna tider visar också, huru litet de framlidne Prokanslerne de facto ställt sig emellan konsistorium och dess öfvermyndigbet, och säkert var det klokt gjordt. Ty alltför många hufvuden, eller gradatiomer af hufvuden, bör dock en kropp icke dragas med. Universitetet har de jure tre: Rector magniGcus, Prokansleren och Kansleren. Utgår man nu ifrån den grundsatsen, att kontrollen eller verksamheten ökas genom mångfalden af förmanskaper, det ena ofvanpå det andra, så skulle man aldrig få nog af öfvermän: serien af kontrollörer kan till sim id aldrig sluta, emedan man alltid skulle kunna säga, att den ist och öfversta, såsom menniska, ändå beköfver hågon ännu högre till granskning eller styrsel på sig. Sådant måste likväl hafva en gräns; ärender kunna gå långsamt nog ändock; men långsammare gå de förmodligen, ju flere mellanmyndigheterna blifva. Hvartill skall då Prokanslern tjena? Jo, endast dertill, att universitetet måtte hafva en Procancellarius. Detta rhytmiska ord skall fylla en nödig rad i programmer och magisterbref. Vi tvifla alldeles icke på, att en driftig, om tidehvarfvets sanna kraf kunnig, och för humanitet känslig man, insatt till Prokansler, skulle för akademiens väl uträtta mycket godt: men en Rektor och ännu mer en Kansler med dylika egenskaper, och som vore i tillfälle att taga närmare kännedom af universitetet, kan otvifvelaktigt verka detsamma. Säger man: avi hafva redan desse; så mycket bättre, om vi nu derutöfver äfven bekomma en driftig, kunnig och sant human Prokansler! så svara vi: det är onekligt. Men lika onekligt blir ock, att om universitetet derutöfver ännu vidare bekom äfven en driftig, kunnig och förträfflig öfverman till — t. ex. en Erke-prokansler — så vore det ju än bättre? Hvar och huru skall en dylik kedja sluta? I Uppsyningsmär och Öfveruppsyningsmän, och I män ofvanpå Ofveruppsyningsmännen . .. det liknar i sanning Jakobs stege, och deras nytta smakar af en dröm. Svårare blir att bestämma, hvilkendera af erkebiskopens begge öfriga embetsfunktioner, Biskopssysslan eller Talmanskapet är den vigtigare. Vår oförgripliga mening kunna vi icke undgå att yttra till öfvervigt för Episkopatet Ty erkebiskopen är efter regeln — d. ä. om urtima Riksdag ej inträffar — fyra år uteslutande sitt stifts öfverherde; och först på det femte blir han ståndets talman. Redan härigenom lutar vigten ganska afgörande på biskopsgöromålets sida, och talmanskapet syne: falla till blott en femtedel af det andras angelägenhet. Man torde anföra riksdagsären dernas stora betydelse för staten, såsom vid: uppvägande det rent episkopalas större lång varighet i tid. Upplöser man imedlertid denn sats i sina rätta beståndsdelar, så skall mal snart se, att betydelsen förnämligast är för Hof vet eller Regeringen att hafva en person, son förstår sig på eller kan handtera och lerk med ståndet. Under hvarje annan synpunk