Aftonbladet – 6 september 1839, sida 3

detta blott var en apittoresk ide, eller om bygg mästaren vid samma tillfälle ingifvit ett kostnads förslag? Jag svarade, att jag derom väl icke kund uppgifva någonting positivt, men att Asiens eröf rares makt och skatter väl troligen kunde räckt till, äfven för ett så kolossalt företag. Jag tro; alldeles icke, sade nu Mehemed, ,att Alexandei varit så rik, ty alla den gamla verldens beherr: skare måste hafva varit fattiga stackare mot vå tids. Eijest skulle väl Romarne, som kommo fler: 400 år efter Alexander, och i så många sekler in nehade vida flera länder, än han, icke haft endss små silfveroch kopparmynt., Från denna besyn nerliga föreställning ville han icke afstå, utan på stod, att först efter Amerikas upptäckt och genon de der funna silfvergrufyorna, hade så många skat ter och reda penningar kommit i verlden. At Romarne varit ganska fattiga, derpå ville han g mig ett bevis. Under regentens Filip af Orlean styrelse har ett turkiskt sändebud kommit till Pa ris och der, ibland annat, besett ett berömdt stu teri; ingenting bade likväl dervid mer förvånat ho nom, än stallbetjeningens präktiga boningar äfven som stallens prakt, hvilkas krubbor allesamman voro af marmor. Då han yttrade sin förundrar för den hofman, som tjent honom till ledsagare hade denne nästan förargad ropat: cHvad! ha; ni så ringa tankar om franska folkets storhet: Vet, hos oss är hvarje stalldräng bättre logerad än romerska kejsaren i sitt palats. Om än detta sade nu vicekorunger, aendast var ett fransysk skryt, så bevisar det dock, att romerske kejsarer måste hafva varit bekant för att bo ganska illa och att kans folk följaktligen måste hafva vari fattigt, hvilket vo.e helt naturligt, då det ej haf annat, än kopparmynt., Oss förekommer en sådan okunnighet löjlig; mer om man sätter sig i en Turks belägenhet, som al drig fått den ringaste uppfostran, som först på sit! 35 år af egen drift lärde sig läsa och skrifva, oct likväl med sällsynt snille och kraft genomgått er händelserik lefoad, så måste, för den billige be. traktaren, denna brist förefalla lika naturlig som ursäktlig. Då jag en gång sade honom, att hans land skull få ett vida mera intagande utseende, om bam befallde landtfolket att hvitlimma sina grå och smutsfärgade hus, svarade han: aMed tiden! Men in: nan jeg tänker på byarnas utsida, måste först mera välmåga herrska i det inre, än som nu är fallet., Följande dagen, då vi intogo middagsmåltid i er stor by, hvars namn jag glömde att anteckna, träffade vi der vicekonungens lilla, prydliga Nil-otta, och jag begagnade hans Siesta, för att med Artim Bey bese Mehemeds Dahabia, det elegantaste fartyg af detta slag jag någonsin sew, ehuru Cleopatras berömda skepp troligen ännu vida öfverträffat det. Det förnämsta rumme:.:, som var temligen högt och rymligt, var prydt med en mängd grönlackerade boiseringar och förgyllningar, gardinerna voro a! tungt violett siden med guldfransar, äfvensom divanerna rundt omkring af lika så färgadt sammet, besatta med rika snören och toffsar. Fönsterramarna voro af förgylld metall och rutorna af kristall. Sängkammaren och kabinettet röjde en like elegans och till förmak tjenade ett präktigt tält af persiskt guldbroderadt tyg, hvilket tillika begagnades som matsal. 24 Negrer i uniform yvordc roddare, tillräcklige att framskaffa det lätta fartyget äfven mot ström och vind, och uppföre Nilen drages det, när så behöfs, i starkt traf af 50 Fel lahs, som ombytas hvarje halftimma. Mehemed sade mig, att på floden skola gå icke mindre är 6000 farkoster, hvaraf 2000 tillhöra honom. Efter måltiden berättade han mig åtskilligt om den tid, då han i Egypten erböll oinskränkt makt. Då jag beklagade, att han ej dikterat dessa intressanta memoirer för någon kunnig Europå, hvilker kunde förvara dem åt historien, svarade han dessa märkvärdiga ord: cHvarföre skulle jag göra det! Jag tycker icke om denna tid af min lefnad; ock hvad kan veriden hafva för nytta af denna oupp: hörliga väfnad af strider, nöd, list och blodsutgjutelse, hvartill omständigheterna våldsamt tvungq mig? Det är nog, om efterverlden får veta, at! allt, hvad Mehemed Ali blifvit, derför har han ej att tacka härkomst eller ynnest, utan endast sig sjelf; men min historia bör icke börja förr, än med det ögonblick, då jag obebindrad kunde begynpna att väcka detta land, som jag anser för mitt fädernesland, ur sin tusenpåriga sömn, och bilda det till en ny existens. Besynnerligt var det, fortfor han, catt af sjutton syskon, är jag den ende öfverblifne. Nio af mine bröder dogo redan i sin barndom, hvilket äfven var orsaken, att mina föräldrar uppfödde mig nästan som en förnäm mans son; jag skulle derföre snart blifvit en klemig odugling; om jag icke sjelf väckts till eftertenka af mina kamraters gäckeri, hvilka ofta ropade: Hvad skall det väl bli af Mehemed Ali, när kans föräldrar dö, när han ingenting har och ingenting duger tilll! Detta gjorde slutligen ett djupt intryck på mig, och som en femtonårig gosse beslöt jag, att öfvervinna mig sjelf. Ofta hungrade jag flera dar årad, eller tvang mig, att på lika lång tid icke sofva, och vid alla slags kroppsöfningar gaf jag mig förr ej någon ro, än jag var den skickligaste af mina kamrater. Så erinrar jag mig, att vi en gång under stormigt väder rodde i kapp, för att uppnå en liten ö, hvilken nu tillhör mig. Ingen hann fram mer än jag, men allt skinnet var af mina händer, utan att den häftiga smärtan deraf förmådde afvända mig från min föresats. På detta sätt härdade jag på en gång kropp och själ, till dess jag