Aftonbladet – 27 augusti 1839, sida 3

landsplåga? En så hård dom har väl knapt någon nykterhetsifrare vågat afkunna, åtminstone ingen hårdare. Märkligt är att då D. A. är så sträng mot varan, kon likväl är så mild mot dess förtäring, att han till och med i sjelfva dryckenskapen icke kan finna något brottsligt, utan allenast något störande för skönhetssinnet d. v. s. en ful vana. Nå väl! Ar det icke just denna vanas makt, som dessa föraktade nykterhetsföreningar vilja bekämpa? Och kan väl D. A. på fuilt alfvar mena e!ler påstå, att några skillingars högre pris på bränvinskannanr, eller till och med på supen, skulle till denna fula vanas besegrande ensamt förmå mera än alla förståndiga menniskors förenade erfarenhet, än alla de utmärktaste läkares vitsord, än allt hvad sannfärdighet och inbördes uppmuntran förmå uträtta? Vi vilja ej härmed förkasta Dagligt A:s projekt till bränvinets fördyrande genom höjd beskattning, eller på hvad sätt det sig göra låter; men vi kunna ej fatta i hvad mån nykterhetsbemödanderne äro denna patriotiska tanke i vägen, om icke derigenom, att de förminska antalet af varans afnämare, och detta kunde visserligen för prisets skull vara illa, men vore väl icke sä illa heller; ty det kunde ju tilläfventyrs i någon mån minska den brinnande lusten för en produktion, som D. A. sjelf i början af merbemälde uppsats kallar aden förfärliga pesten i fäderneslandet, uså i ekonomiskt som moraliskt afseende. Vi deremot hålla för, att det är icke så mycket bränvinsbränningen, som icke fastmera bränvins-supandet, som utgör derna förfärliga pest inom fäderneslandet; och vi våge dertill påstå, att i den mån det skulle lyckas nykterhetens vänner att småningom, genom den inbördes efterdömelsens och en förbättrad sedvänjas makt, få bränvinets bruk aflyst, så väl i hemmen som i umgängeslifvet, så skulle ock dess producerande snart flytta sig inom naturligare och oskadligare gränser. Mer dessa välvilliga bemödanden kunna, enligt sakens natur, blott långsamt och småningom bära frukter, ja långsammare än annars, då de medborgare, som i första rummet borde understödja dessa bemödanden, hvilka utan tvifvel säkrare än många andra af vår tids mångartade projekter, åsyfta ett verkligt förbättrande af folkets tillstånd, i stället taga sig före att uppträda såsom dryckenskapens advokater, viljande till och med förneka det osedliga (ja! vi kunna väl ock tilllägga det brottsliga) af en upsåtlig sjelfförnedring under de oskäliga djuren, och utskrika dem för fantaster m. m., som tro, att det bedröfliga förhållandet förtjenar att allvarligen och verksamt behjertas äfven af sådane medborgare, som icke hafva tillfälle att få vara med om utfärdandet af Bränvinsbränningsförordningar. Må D.A. nedsätta fylleriets olyckor till allenast aslaysmål på några marknadera, och söka imbilla oss, att dryckenskapen ickr ens är någon last, ehuru den utan tvifvel öppnar porten för de flesta laster. Annu vilje vi dock hålla oss till den gamla christliga sedoläranr, och icke glömma det apostoliska budet: Vakter Eder, att Edra hjertan icke förtungade varda med svalg och dryckenskap m. m. Denna sedolära ha hittills varit god nog. Vi vilje besinna oss, innar vi hylle D. A:s såsom bättre.