Aftonbladet – 27 augusti 1839, sida 2

ringa grad Deror uppa den Vvarsalmnet, nvarmed folket sjelf eller dess ombud vidmakthålla de genom samhällsfördraget stadgade kontroherna på maktens möjliga missbruk och godtycke, och att uti Svenskens odalburna minnen ännu från hedenhös slumrar ett demokratiskt frö, samt att i sjelfva national-karakteren, oaktadt alla de förödmjukelser den under olika skiften bar genomgått, ännu ligger en tåga af den gamla Germaniska stammen — de, som tänka detta, hafva redan ifrån Wexiö fått åtskilliga kraftfulla tillrättavisningar, än i ett Konsistorii betänkande, än i tal till Gymnasii-ungdomen, än i en ahelsning af Adlersparres skugga till Svenska folket,. Ännu har likväl ingenting framträdt, som i öppenhet och rent språk kunnat mäta sig med nedanstående, i sednaste häftet af den Upsaliensiska tidskriften Mimer införda condoleance-bref ifrån Konsistorium i Wexiö till Upsala Domkapitel, i anledning af Erkebiskop Wallins frånfälle. Vi införa det här nedan, med utmärkande af några de kraftfullaste uttrycken med kursif: uaTUl högvördiga Domkapitlet i Upsala! aDen oförmedade förlust, som Upsaia Konsistorium och Stift nyligen gjort, är ingalunda någon enskilt förlust, utan en allmän. Den delas af hela jandet, bland hvars utmärktaste män, af hela svenska kyrkan, hvars öfverhufvud den afgångne Erkebiskopen var, icke blott genom Konungens, utan genom snillets och naturgåfvornas sällsyntare fullmakt. Hans heliga sånger genljuda ännu alltjemt i våra tempel och i folkets hjertan. De förklinga ej heiler, så länge ännu en svensk kyrka hvälfver sig öfver andäktiga bjertan, så länge jordens sorg, med dess glädje och förhoppningar ännu söka himlen och uttala sig i svenskt tungomål. Genom hans frånfälle har en länk, och den bästa, fallit bort ur det sångareförbund, som omslöt svenska kyrkan. — Men han var icke blott en sångar-harpa, hvars toner på en gång voro de djupaste, innerligaste, ljufvaste och renaste, som vårt tidehvarf hört från Zions höjder. Han var derjemte en stormklocka i vältaligheten, till hvars sammankallande ljud församligen lyssnade, icke blott med hälsosam bäfvan, utan äfven med förhoppning, rörelse och förtjusning. Ty den rätta vältaligheten, heldst den andeliga, förutsätter alltid sångens gudagåfva. Forntidens profeter voro ett poetiskt slägte, och all predikan blir, i den mån hon är snillrik och bjertlig, alltid en upplöst psalm. Religionen och poesiens himmelriken gränsa nära till hvarandra och samma vårvärma andas öfver dem begge. Den Eviges lof talas mindre än den sjunges, och talaren, liksom skalden, måste sätta vingar på själen, om hon skall kunna lyfta sig till sitt ursprung. Frid vare öfver profetens stoft! i I vår tid, kanske i alla tider, prisar man med rätta de afdöde lyckligare, än de qvarlefvande. Då vi derföre beklage fäderneslandets, kyrkans, konstens förlust, fordrar billigheten, att vi likväl, för hans enskilta del, lyckönska den store hortgångne. Hittills hade hans höga embete icke träffat honom någorstädes, der han ej fullt fyllde sin plats, der han ej icke blott tillfredsstållde, utan äfven öfverträffade den högspändaste väntan och drog den allmännaste beundran till sig. Ofverallt, hvart han kom, visade han sig som svenska kyrkans förste man, och fullt värdig sin utmärkelse. Han gick bort i sin styrkas, sin fullmognade mannakrafts bästa dagar, i den fullaste glans afsin ära. Det förestod honom snart, i fall han lefvat, en befattning, der äfven hans varmaste vänner och beundrare tvekade om han varit på sitt rätta ställe. Det är bekant, att riksdagen snart sammanträder, för att lägga sig ner och idissla på dagens hittills olösta, möjligtvis olösbara frågor. Det var hans pligt som Svea rikes Erkebiskop, att der såsom presteståndets taleman leda öfverläggningarna. Uppdraget är föga presterligt och måste, helst för hvarje snillrik man, vara både oangenämt och nedslående. Det lugna och tålmodiga sinne, som erfordras, för att utan vämjelse afhöra det tusen gånger för hvarje gång sämre sagde och omtuggade ), var icke Erkebiskop Wallins, och det är knappast troligt, att han, som var föga född för politiska bestyr, kunnat med vederbörlig jemnhet och lugn genomgå denna hårda och opresterliga pröfning. Serskilt obehagligt måste ett sådant uppdrag hafva blifvit med den opimianrane vind cam för dacen hlåser i svenska