Aftonbladet – 24 augusti 1839, sida 2

ta LH Sallllu:dils Ive ooh fe leh se-VA BM sMlicist, med den aktvicg ban utsun tviivel vill njuta i sin o:t, och med den moralitet på iviuken han gör anspråk, stt ännu, sedan han sifvit upplyst om det falska i en beskyllning i sådan art som den Gcfvanstöende, vidhålla iensamma. SIERRA NERD GÖTHEN OCU ERKEBISKOPS.VALET. Det var gifvet, alt våra reflexioner öfver det nstundande erkehiskops-valet skuile svida i Göbheborg. Vi nämnde i vårt måndagsbled, satt 2n insändare i Göthen förgrymmat sig öfver våra reflexioner om Biskop Wingård; och vi inse oss böra något fullständigare upptaga, hvad Insändaren haft att förmäla. Naturligtvis framkommer Insändaren med den id dyhka tillfällen öfliga tillvitelsen, att vår ranskning varit sanningslösa. Redaktionen af tjöthen har, i noten tiil den insända artikeln, wemligen nöjaktigt besvarat bonom; men vi anse Lt och annat böra tilliggas, iafseende på tillvitelsen om sanpningslösheten. Innan vi yttra ss om det, hvari Ins. påstår oss hafva varit sanningslösa, vilja vi imedlertid anmärka ett all, hbvari hsn varit det sjelf. Ian tror oss frukta, att Hr W. skulle emottaga erkediskopsräkian. Sannerligen vi någonsin känt någon fruktan i detta afseende, uch vi veta eckså icke, nvad man egentligen bade att frukta för. Hvarje gengångare från en förgången tid, hvarje hatare och rmisskännare af den tid, hvari ban hall verka, hvarje förföljare af bemödenden och syften, som han icke vill låtsa känna, och i hvilka mycket ädelt och godt finnes, det hans Hiinda nitälskan hindrar hovom att se, är ett vanmäktigt redskap för en vanmäktig friktion (för att ej säga: faktior) Och det är just detta, som vi frukta sos Hr W. Han skäll, med allt sitt ifrande, icke förmå att flytta tiden en hårsmån tillbska eller hejda hennes fart ; och bans hela embetstid skall således vara fåfäng — det sämsta, som kan hända innehafv:ren af ett högt embete. Var fruktana, i feil ins. kunnat upptäcka en sådan, är saledes ingenting annat än ett förutseende, att Hr W. skulle blifva en onytlig, ja en absolut skadlig Erkebiskop och icke uppfylla de anspråk — svenska kyrkan och svenska bildningen äga på sin alifvande förste man och presteståndet på sin taleman. En homme de parti, bar ju allud varit ansedd olämplig på en hög plats, der just opar:iskhet och moderation äro ett vilkor; och nekas kan väl icke, att Hr W. är en partiman, nem sitt stånd, om någon är det. I detta afseende behöfver man blott hålla sig till hans akända, tänkesätt. Hvad Hr W:s riksdagstaktik vidkommer, vill Insändaren göra sig alldeles okunnig. Enligt versoners försäkran, som varit noga bekanta med äfven det inre af riksdagens bistoriag, skall uppgiften om de Wingårdska rvoteringssvupternex vara en osanning. Vi kunpe icke råda Insändarena bättre, än att gå till Biskop Wingård sjelf och fråga om förhållandet; för tfrigt vilje vi åtminstone så till vida gifva Ins. vält i denna punkt, som äfven vi visserligen tro, att hvarken Hr W. eller någon anran bjudit på någon voteringssoupt. Detta hindrar ju ikväl icke, att en och annan soupt kan hafva nfallit nyss före någon vigtig votering och gifit tillfälle till en förtroligare kommunikation med embetshröderna. Hr Biskopens lärdom är oss ingalunda någon nagel i ögata, hvilket häst bevisas deraf, att vi genast med beredvillighet erkände tillvaron af denna lärdom, ehuru ingenting itvang oss till erkännandet. Sjelfva Biskopens person är oss icke ens någon nagel i ögat. Vi hafva insen nytta eller skada af hans upphöjelse eller förbigående, icke ens personlig bekantskap med bonom. Vi döma efter offentligen tillgängliga fecta och anse, på grund af dessa, hans upphöjelse, om den inträffar, skola blifva menlig för samhället och ståndet. Lika gerna skulle vi hafva talat för honom, om vi ansett honom ämplig till embetet. Detta är våra ändamål, avarom Ins. tillåtit sig att orda. Med full ofvertygelse och mening hafva vi sagt, att vir hårda dom icke bärleder sig deraf, att haus politiska tro är stridande mot vår (och ett erkebiskops-ämne med en liberal statsåsigt lärer icke finnas att tillgå), utan deraf, att hin i sin tro är ofördragsam, och saknar det :ugn, som anstår kyrkans förste man. På hans bittra och mindre värdiga sätt, att uttrycka sig mot politiska motståndare, har Göthens Redaksion anfört talande exempel. Insändarens hela bemödande att bevisa, det Hr Biskopen är en aktad chef, är ganska lam och behöfver icke vidare åtgärd från vår sida, in den erinran, att Ins. är något för mycket enfaldige. då han inhilfar sis. att vårt yttrande,