Aftonbladet – 24 augusti 1839, sida 2

ropa nar CU Så nafa 1lutlCsse I IUIKICLS Upprätthållande, som Österrike, men också derjem te, att intet kabinetts politik är tydligare utstakad, än kahinettets i Wien, en lycka, somls detta kabinett ofta haft. Det sluter sig der-!f före på det närmaste till dena makt, hvars po-l4 litik icke mindre bjudande föreskrilves, än dess, egen, och som tillika i närvarande ögonblick, då sjön blifvit skådeplatsen för händelserne,l. har att disponera öfver det oumbärliga medet I; för anseende, hvilket felas Österrike. Verldens: lopp vill, att intresset är den säkraste grunden j för politisk gemenskap, och de äldsta förbunden ji: äro de fastaste. Osterrike låter icke bedragaj sig genom några farhågor, några förespeglingar., Det förvisar till luftbildernas gebit den framställda möjlighet af en öfverenskommelse imellan kavi-l, netterne vid Themsen och Newa, e.ligt hvitken den ena makten skulle få behålla sitt asiatiskt I, europeiska byte, den andra sitt afrikanskt-asia-1, tiska. En så oerhörd sakernas vändning skullel, snart draga ännu oerhördare följder med sig, ; bland hvilka, för att blott nämna de närmaste, l, vore den, att de ännu knappt lugnade sinnena i vester genast skulle blossa upp i det vildastei. uppror, och, med något sken af rätt, äfven. gripa efter sitt rof och hota intressen, hvilkas . skyddande ingen europeisk makt kan frängå, måhända aldraminst de båda, som genom en vidunderlig transaktion föranledt till ett sådant uppblossande. Den bekante bankiren friherre von Eskeles afled den 7 dennes på sin landtgård, nära Wien 87 år gammal. FRANKRIKE. Det är intressant att se, huru den regering, som har att tacka Julirevolutionen för sin tillvarelse, sjelf betraktar detta sitt ursprung, hur hon erkänner de ansträngningar och uppoffringar, som alstrade hennes egen existens och huru hon sympatiserar med de känslor af glädje och stolthet Franska folket måste hysa, i anledning af detta ärofulla minne. Ett litet bidrag till kännedomen om hennes åsigter i detta fall lemnar en artikel i la Presse af den jberyktade Emil Girardin, hvilken utkom ett par dagar efter Julifesten, så lydande: aPolitiska fester äro en vidunderlighet, och ikunde endast uppkomma i en vidunderlig tidsålder, sådan som vår. Sedan ett halft århundrade, har politiken i Frankrike ständigt varit delad emellan åtminstone två partier, så att det vid sådana fester alltid bredvid hvarje sjungande stått en gråtande, och hvarje fröjdrop haft en suck till gensvar. Man har visserligen velat gilva dessa fester en religiös karakter, men Zebaoth betyder slagtningarnas Gud, icke slagtandets; religionen bär ingen kokard, och hänför man henne till folkkämparne, så vill hon äfven hänföras till de rojalistiske skämparne. Hvad hade väl religionen att göra ji en politisk Bartholomei-natt, då alla fallne, äfvensom alla lefvande, voro Fransmän? Det politiska hatet förblindar menniskorna i så hög grad, att de ej begripa, det Christus hvarken hörde till frimurarne eller till kongregationen och att Hans barmhertighet omfattade lika så väl dem, som gjorde ordonnanserne, som dem, hvilka söndersleto dem. Öfver hvem triumfelärar man vid Julifesten? Öfver den del af nationen, hvars rötter nedgå i den förflutna tiiden, som tro på familjetraditioner samt förkblifvit trogen religionen och rojalismen, hvilken Tertullianus kallar en religion af andre Imajestätsgraden. Allt detia sönderslås af skrädidaregesällerne och märerne, som bära sina fanor och kransar till Juligrafvarne, liksom baistiljen, hvilken nu eljest skulle stå qvar som jen nyttig minnesvård, fordom sönderslogs a imuraregesäller. — Julifesterba äro således de: Pborgerliga kriget i permanens. Då man under drestaurationen firade Ludvig XVI:s dödsdag, beiklagade sig konvenrtets söner med skäl deröfver och sade: aFirandet af den 24 Januari underblåser endast hatet mot domarnes familjer; vi äro oskyldiga i våra fäders gerningar, hvarföre misshandlar man oss då? Om mar handterar oss som fiender, så blir oss ingenung annat öfrigt än att uppföra oss som fienäler., Nu finnes äfven en ny generation, hvilKken aldraminst är lika betydande som den nyss nämnda, ty hon är allvarsammare och rikare. Hon säger: aVåre fäder voro Carl X:s anhänäsare eller rädgifvare, men vi voro för unge att taga någon del i deras itgärder; vi e erkänna, att åde hade orätt, ty man bör aldrig, bland civiSliserade folk vilja med sabeln i hand bana väg ärör principerna, Hvarföre återkallar ni då Nmed hvarje år minnet af det Fransyska blod, som utgöts genom våra fäders oförsigtighet och misstag? Vi äro borgare liksom ni, och om ni arbeten på att utestänga oss från vårt tfädernesland, så miste vi väl foga anstalter, att Håatervinna det, ty det tillhör oss så väl som fleder, och om icke er konung äfven är vår, så återstår oss ingenting annat, än att söka oss en annan., Härtill kunde patrioterne svårligen Shafva något annat svar, än hvad man då svaä Ja darac nNnuvararda matctåmdare Da NnaAaliti. SE