Aftonbladet – 23 augusti 1839, sida 3

TECHNOLOGISKT. Ur utan urverk. Sannolikt skulle de flesta af våra läsaripnor gerna på sitt toilettbord eller hellre i sitt fönster ha en liten täck bordstudsare, hvars fot, på en smärt och prydlig stjelk, böjde en genomskinlig, måbända i form af en utslagen solros arbetad urtafla, af slipad mångfärgad kristall, infattad i en lätt ram af drifyet emaljeradt arbete, och försedd med en fin pil eller visare, som lätt och ledig sväfvade på en ur blomman omärkligt framskjutande pistill. En vän frågar: cmen hvar är då urverket, söta npi?, och man svarar: adet fivnes intet urverk; ni ser ju sjelf; urtaflan är alldeles genomskinlig, och visarn lös och ledig; ni kan svänga den omkring hur ni behagar, ni kan lyfta af honom, och när ni återger honom sin plats söker han genast upp sitt nummer; han vet säkras re än någon af våra statsmän hvad tiden lider; derunder ligger, ser ni, en outredd naturkraftn, endast deruti olik den af KrigsHofrätten approberade, alt denne ledde salig Odin upp på Jutiand, hvaremot min visare alla timmar på dygnet finner sin station. Nå väl en sådan underbar kronometer står verkligen att finna, om man adresserar sig till Hr Savory, Guldsmed i London. Man kan likväl hoppas, att våra urmakare, som icke egentligen ligga under skrå, och derföre alltid stått i godt rykte för konstfärdighet, torde finnas hugade att i denna vigtiga angelägenhet gå damernes önskningar till mötes, och vi vilja derföre till deras tjenst söka att gifva en föreställning om huru Hr Savorys ur är, eller åtminstone kunde vara, inrättadt. Uii den lilla nätta ramen, scm innefattar och håller den på kant stående uriaflan, ligger ett hjul, nästan lika stort som sjeifva ramen, men naturligtvis löst och utan axel. Detta hjul har tänder på sin yttre kant, och inuti nedra kanten af ramen ligger ett litet dref eller en skruf utan ända, som griper i hjulets tänder och kringför det, nemligen en gång på tolf timmar. Drefvet eller skrufven får sin rörelse frånZett i studsarens fot anbragt vanligt urverk medelst en liten axel, som oaktadt finheten af stjelken, hvarpå taflan el!er dess infattning står, ändock har utrymme nog. Ziffrorne äro målade på urtaflan och visaren hänger verkligen lös på sin axel, så att det ännu återstår att veta huruledes visaren får sin rörelse. Denna åstadkommes verkligen genom ett fragment af den akoutredda naturkrafien,, nemligen en liten magnet, som är fästad å det inuti taflans infattning liggande hjulet, och beständigt drager visarens ena spets till sig. Ur af en liknande beskaffenhet hafva hittills blifvit förfärdigade på det sättet, att verket varit anbragt i sjelfva visaren, hvilket naturligtvis ej låter verkställa sig på små fina ur. Nämnas bör måhända, att ändamålet äfven anses kunna vinpnas medelst dubbla glastaflor, af hvilka den ena är rörlig och kringför visaren.