Aftonbladet – 22 augusti 1839, sida 3

förtjenst icke skall inskränkas blott till ord; tvärtom är jag öfvertygad, att hans vänner skola gifva honom ett solidare och redbarare bevis af sin aktning. Jag för min del skall med stolthet och glädje deltaga i en sådan plan. Slutligen klagade Hertigen öfver sättet, huru arrendet af de båda stoIra Londonska theatrarna blifvit bortgifvet, så att j deraf gjorts ett monopolium — en klagan som Er Bulwer sedermera vidlyftigare utförde. Hr Macready steg upp att tacka för skålen och helsades af församlingen i salen och mängden sf eleganta damer på gallerierna, medelst enthusiastiska bifallsrop och svängda näsdukar. Han vidrörde i blygsamma ordalag den reform, han vidtagit vid Engelska theatern. cJag anser mig,, yttrade han bland annat, cendast såsom den tjenstI görande presten vid Englands störste bards altare. (Mitt bemödande gick ut på, att framställa Shake. speare för mine landsmän i en gestalt, värdig den stora skalden. De här församlade minnas troligen ännu huru man fordom plägade föreställa häxorna i Macbeth, Scnatus populusque Romanus i Coriolan, Rådet i Venedig, Banquos ande och Birnams vandrande skog; det var barbariska parodier på skaldens skapelser; att rena dem från det osmakliga och vanställande var min afsigt. Måtts det, om ej helt och hållet, åtminstone till någon del hafva lyckats mig! (Högljudt bifall). I synnerhet bemödade jag mig, att icke låta poesien trängas undan bortom dekorationer och bisaker. Derigenom afI klädde jag tragedierna Coriolan och King Lear deras barbariska perloch guldsmycken, deras purpuj d reus, late qui splendeat, pannus, och dessa stycken gifvas nu i sin tids flärdlösa enkelhet. (Bifall) aTrohet var mitt stora ändamål; den späde Ariel skulle ej längre för mig vara ett jordiskt väsende, utan antingen en vandrande stämmaea eller en luftJande, sväfvande i sitt eget element bland den förtrollade öns sällsamma men ljufrva toner (Bifall). aSista theatersäsongen har belönt mina ansträngningar med en framgång, som icke ägt sin like sedan tvänne årtionden. Sådant bevisar, att det i T England icke fattas konstsinne och att det i sådant hänseende icke behöfver frukta någon jemförelse med hvilket annat land som hälst. (Bifall) Konstnären slöt med några tacksägelseord till Hr Bulwer, som skrifvit sin Lyonesiskan enkom för honom och till Her Dickens och sergeant Talfourd (den sistnämnde bekant som författare till flera med framgång gifna tragedier), hvilka genom sitt litterära understöd gjort sig honom högeligen för bunden. Siutligen talade Hr Lalor Shiel, den namnkunnige Irländska parlamentsledamoten (likaledes icke obekant såsom dramatisk skriftställare), och föreslog en skål för Sir M. A. Shee, president vid den Kongl. Akademien, för de bildande konsterna, hvilka voro så nära beslägtade med den mimiska. — Solen i en triumfbåge. Paris, der ran är van vid ständigt omväxlande nöjen, har en tid lidit brist på andra än de vanliga, hvilka vwisserligen skulle kunna räcka till för ett dussin andra städer, men ej äro nog, att tillfredsställa Parisarenas högst stegrade fordringar, hvarföre de börjat på alfvar frukta för ledsmad. Lyckligtvis har naturen kommit dem till hjelp och i dessa dagar erbjudit dem ett skådespel, så mycket intressantare, som det med nyhetens behag förenar egenskapen af kostnadsfrihet. Det är nemligen solen, som i sin nedgång — dess uppgång se få Parisare — lyser genom triumfbågen VEtoile, der dess strålande klot synes liksom infattadt i en ram. Också strömmar en otalig folkmängd hvarje afton till stället för att se det praktfulla skådespelet. En tidning berättar, i anledning häraf, att en dam, som befunnits ibland åskådarne, uttryckt sin beumdran i följande ord: Det är sublimt! det är alldeles som om jag vore på stora operan! — I Liverpool visas ett stycke iräd, som blifvit utskuret ur fören af skeppet Privulla, hvilket nyligen ankommit till Liverpool från Pernambuce, och hvari ett 48 tum långt stycke fastnat af sågen på en sågfisk. På skeppet kändes en gång under resan en stöt, såsom om det stött på en klippa. Detta var förmodligen just det ögonblicket, då fisken körde in sitt vapen. Sannolikt tog han skeppet för en valfisk, efter hvilken han jagat. — Under loppet af de sednaste åtta åren har engelska Underhuset utbetalt i tryckning för parlamentsskrifter en summa af öfver 373,000 Z. — Mord af svartsjuka. I Elbeufi Frankrike tilldrog sig mot slutet af Juli månad en högst tragisk katastrof, som i hela orten väckte en allmän sensation. En person hade för omkring 48 månader sedan ingått äktenskap med en ung flicka, som han älskade med den mest lifliga tillgifvenhet. Men hans svartsjuka karakter tillät hustrun icke länge att qvarstanna i det gemensamma hemmet. Scener, om icke våldsamma, åtminstone odrägliga, föreföllo hvarje dag och hade hos den unga hustrun redan för längre tid sedan stadgat den föresatsen, att söka skilsmässa från sin man. Förgäfves sökte denne förmå henne inträda under sitt tak. Hans svartsjuka tillväxte också med hvarje dag, och ehuru allt lät förmoda, att hans hustru uppförde sig väl, misstänkte han henne likväl för otrohet. En afton träffar han hustrun och tvingar henne följa sig hem; hon sätter sig emot; en hep folk samlas vid bullret; slutligen besluter hon sig likväl qvarstanna öfver natten. Genomträngande nödrop uppväcka grannarne straxt efter midnatten; de i-I genkänna den unga avinnans röst och skynda till, FU WO Fv URLS SFR YT TT PT. so MM sc Kf Loe