Aftonbladet – 21 augusti 1839, sida 3

IOP ver, IOT adll al UTILa SldgS ICIVIIMIVISldg Je fram så många henne hehagar, äfven sådane, dem bon obesedt kunde underteckna, och hvaraf vi nyligen sett ett habilt prof. När till allt jdetla lägges; en mängd regeringens mindre propositioner, ständernas egna tusende motioner och besvär, från förra riksdagar hvilande, uppskjutne, eller i brist af regeringens verkställighets åtgärder ännu ofulländade mål, samt, såsom de mest tidsödande af alla, budgeten och den änd-. lösa bränvinsfrågan, är massan ändtligen så oerhörd, ait den tillåter systemets försvarare hoppas, att snart se de derunder lefvande begrafae ständerna med nöje gå in på att glömma både det förflutna och det tillkommande, j endast regeringen nådigst, ville förlossa dem från det närvarende. ) Ständernma äga likväl en utväg att rädda sig från denna snöpliga sffärd: de kunna utan betänkande remittera de otaliga förslagen och motionerna i alla ämnen, som tåla uppskof eller platt icke skulle medhinnas och koncentrera verksamheten kring de utskott, der de angelägnasie reformfrågorne förekomma. Denna plan fordrar likväl en, inom en ståndsrepresentation sällsynt, enighet och sammanstämmighet i åsigter, och äfven dessa måste således på förband motarbetas. F. d. Utgifvaren af den t. v. inställda, men mot årets slut och riksdagens början åter utkommande tidningen Argus synes hafva fått denna motarbetning på sin partage. I Vi vilja icke nämna, huruledes han redan sedan lång tid tillbaka framstått såsom en permanent sakförare för vissa ultraprohibitiva skråintressen, i hög grad egnade att splittra förtroendet mellan de ofrälse stånden och qvarhålla de borgerliga näringarne i ett fortfarande och endast genom ständernas eniga sammanverkan öfvervinnerligt beroende af administrativa makten, som icke lärer uppgifva sitt sjelftagna förmynderskap, sin rättighet att meddela privileigier cch licenser, så långe öfverdrifna anspråk på ena sidan hindra den andra att göra gemensam seck mot tredje man; vi ämna blott som hastigast påpeka några af hans sednaste meneer. fter att bafva under mer och mer förlängda perioder förenat sig med sin gamla arffiende Minerva, har han, sedan mer än ett år, oafbrutet arbetat henne i händerna, såsom en trogen medspelare, än i första hand än i efterhand. Uppfinningen af ckoalitionen, — förstås den att sätta tillsammans Frib. ÅAkerhjelm och nigra andra med Grefve Anckarsvärd — tillhör ho nom. Afsigten dermed var omisskännelig: all verksamhet för den blifvånde riksdagen, med undantag naturligtvis af Minervas och f. d. Utgifvatens egna planer, borde göras misstänkt. Inskjutandet af en comöjlig person,, Statsrådet Åkerhjelm, i den fingerade föreningen hade ett dubbelt ändsmål: det ena vanns genom blotta namnet, ty hvem borde ej förskräckas af en koalition, i hvilken en af n. v. statsråden figurerade. Det andra var djupare beräknadt: Friherre Åkerhbjelm framstäldes såsom en aförrädare,, naturligtvis mot den, hvars rådgifvare ban är. Huru skulle icke den lättrörda menighetsn väckas till medlidande af en sådan föreställning! Hvem är olyckligare, hvem är mera värd att tagas under armarne, än den, som är omgilven af förrädare? Excellentissimus deremot, och de öfrige, som sutto qvar i sådana svåra tider, huru mycken aktning förtjente de icke? Det vore ju då en uppenbar orättfårdighet, alt med desse oegennyttige mäns åtgärder anställa någon räfst. Att Friherre Åkerhjelm sitter qvar, att han icke är någon sådan der förrädare, gör intet till ssken: medlidandet är väckt och det är hvarje sakförares första nödvändiga handling. Misstanka och förskräckelse äro dessutom förträffliga söndringsmedel. En annan handling, i tysthet bedrifven, var icke mindre beräknad att favorisora systemets och aristokratiens önskningar för den blifvande riksdagen, eller att åtminstone söndra på ena sidan, om den ej förmådde förena på den andra. F. d. Utgifvaren framskaffade genom sina bona officia ett representationsförslag af den ert, att systemet och den gamla aristokratien utan betänkande kunna undertekna det. Det var icke nog, att han framskaffade det, han åtog sig äfven benäget omsorgen, satt pussera sitt foster. Genom tre å fyra allvarliga puffar utbasunade han det i sin egen tidning, endast för syns skull interfolierande några anmärkningar al ingen betydenhet, uch förebrådde dessimellan de ålora tidningarnax, att de ej hade fullt så brådt em, som Förf. sjelf. Jemte dessa positivax puffer fann f. d. Utgifvaren äfven nödigt, att på negativax vägen ) Denna förlossning förmodas kunna verkställas så, att sedan ständerna, d. v. s. deras vetande, viljande och arbetande ledamöter först blifvit tillbörligen mattlade, hela luntan af reformförslag öfverlåtes åt ett halft eller helt dussin kommitteer, eller pensions anstalter för dem, som bidragit till den lyckTs a