Aftonbladet – 20 augusti 1839, sida 3

ör p yttrade: att lardtbruket hade intet skäl att klaga sa emedan fcanska jorden var för linodlingen fulikom )ligt passande, och att det större bruk aflinne, sor is I genom ett lindrigare pris mäste uppkomma, skuli r-d slutligen bereda !undtbruket en fördel; dessutor Ir far,os ingen direkt bjelp för ett öfvergående ond ulavilket omsider skulle förvandlas till vinst för landt manneD, Kommiticen erkände, att spinnerskorna a-i nöd var en stor olycka, men ait det icke gafs nå n1 gon utväg, ait rädda deras industri från machiner ärinas makt, likaså litet, som att skada de nuv; rande franska spinnmachinerna mot de 8 Kteen, behö mydiv. I gI förra, 58Ber komma. viva en spinnersk a fför 28-56 tennar, byar. Mot en endå person kan Leeds sköta 252 lennar — Allt koncenterar si säledes till den frågan, hvad man kon göra fö dem, som inrätta spinneier efter nya systemet Kommititeen erkänner, att u!eras ställnirg är myc 2lket bekymmersam: så många machiner, som da behöfva, kunna icke ännu verk ställas i Frankrike elde måste derföre hemtas från Evglaänd, der dera utförande är förbjudet, och för uu: smugglancet be kltalas 70 till 400 procent. Då machinerna komm: till Frankrike, äro de underkastade en Dy afgiit al 13 procent, och till deras första uppsältning behöfvas engelske arbetare. Fabririkanien mäste först inöfva sit arbetsfolk och dyrt betala sina steukol, för att kunna täfla med en redan utbildad och rik industri. Fabrikanterna hade derföre begärt en införselstull på engelskt garn af minst 50 procent. Deita skulle man ör icke många är sedan ansett såsom ganska mältligt, och klädesfabrikanter, bomullsspionare, jernverksägare med flere skulle till och med denna stund anse det såsom sin bestämda uadergång, om de icke bade ett starkare beskyad. Men kommitteen har svarat dem, att man aildeles icke genom en hög tull kunde afbryta infösandet af machingarn, icke ens på en kort tid; att industrien i många fabriksstäder har blott genom denna införsel blifvit betydligen lifvad, att förbrukningen af linneväfnader har på två år förökats till en uwuedjedel, blott derföre, att de mekaniska spinnerierna åstadkommit 25 procents nedsällning i priset, och derigenom förorsakat, att man kan nyttja linne, i stället för bomulistyg, till en mängd af behof, hyvartill det sednare användts, oaktadt dess mindre varaktighet; att med hög tull på machingarn skulle man aldrig mer tänka på någon export af linneväfoader, och England såled.s sätta sig i fullkomlig besittning af hela denna handel, och slutligen att franska industrien alldeles icke behöfde ett så! öfyverdrifvet beskydd, för att i spänad täfla med den engelska — den närvarande skyddstullen, som är beräknad till 45 procent, tyckes vara mer än tillräcklig. Deremot erkänner kommitltgen, att man bör lätta spinnmachiners införande, oeh föreslår, alt de böra vara tullfria, så länge England icke tillåter deras utförande. Skilnaden imeilan tull på lingarn och bårgarn bör upphöra, emedan dessa produkter icke kunna åtskiljas, och tulten bero på finheten, så att den högst utgör 10 pruvceut. Kommittcer tillägger: Man torde säga, att detta är ett ringa beskydd och en obetydlig tull på en vara, som Frankrike har ett så stort intresse att sjelf producera; men vi tro, att i vår tid börindustrien hafva förtroende till sig sjelf, att den gjort till räckliga framsteg, att den kan tillräckligen räkna på utbredda vetenskapliga kunskaper 0oe3 en större konsumtion, så att den icke mer behöfver den hjelp, som lagstiftningen fordom henne beviljade.w Det ämne, som här blifvit framställdt, måste ovilkorligen förekomma hos alla omtänksamma regeringar på den europeiska kontinenten, inom hvilkas områden tillverkningen af linnevaror sysselsätter fabrikerna eller i vissa provinser utgör en folknäring, Det är sant, att om man vill afsäga sig all täflan i verldshandeln och inskränka sin tillverkning till inrikes behofvet, kan man visserligen för en tid hjelpa sig fram med ett prohibitifsystem, men om detta också med all don demoralisation, det medför, skulle för det närvarande stödja de fabriker, som finnas och måbhänha påskynda industriens utveckling till deras förmån, skola de provinser, som genom denna produktion halt sin hufvudsakliga bergning, imedlertid blifva näringslösa. !g Norrlänningen klagar redan öfver bristande efsättir ning på silt lärft, Hallands och närgränsande länI! b ers allmoge kan icke tafla med våra egna machingl väfverier, och den brist på förtjenst, som uppkomsi mer bland de idogaste folkklasserna afbjelpes hvar-.k cen genom låneunderstöd eller handelsför bud, ehuru många af våra stalsmän anse dessa såsom univerec jalmedikament vid alla både industriella och fiI fu ranciella olägenheter. At motverka de praktiska hp: jetenskapernas inflytande på näringarne, är ickelgs; nöjligt; de bilta en mnaturkrafi, välgörande ochlhi illgänglig för hvar och en, som deraf vill begagna so ig. Man skulle på denna kraft kunna tillämpa I at åra fäders inbillning om tomtgubben, som sadesl!så vaga all trefnad och välmäga till det ställe, derkä an hyllades, men draga all lycka ifrån dea, som no öraktat hovwom. g0 Eti stort hinder för industrien ligger deri, attpha abriksnäringarne näsiar alltid gynnas på folknäsil ingarnes bekostnad, och aut de älgärder, som näon gång vidtagas, för att införa en ny uppfinnving,! oc ögst sällan hafva något afseende på de sednare.oc Jet skall också alltid blifva lättare att uppdrifva ) ici inspånaden och linneväfnaden fadriksmässigt, änlpbe : I se f? iutnnlaftfa da sautrlinan mn PL Me, 4, TN PA MAÅAMRMPN As PN mm ss rm—u—men ——