Aftonbladet – 14 augusti 1839, sida 2

männa ordningens, bör det icke aflöpa ansvarsfritt, om den icke genast, på embetsmans befallning, ssingrar sig, äfven i fall den ej twrutsar med oljud, smäadeord eller hot. Högsi angeläget ar det alltid, ull i sin början qväfva alla sådana utbrett, som kunna få utseende af och urarta till uppror, och för sådana händelser bör äfven den passiva olydnaden straffas.c Ehuru Hofrätten öfver Skåne och Blekinge i allmänhet erkänner riktigheten al den utaf Lagkommitteen yttrade grundsats, att den passiva olydpaden ej bör bestrafiaus, tror dock Hofratten, att för det ofvannåmda fall ett undantag böra göras. Hofrätten yttrar: em folkmassa, som, samlad i ådagalagdt uppsåt, att med förenadt våld sätta sig upp emot verkställigtet af offeutlig myndighetsbud, icke åtlyder embetsmans befallning atv skingras, trotsar just genom demna passiva olydmad på ett för allmän ordning och sakerhet högst vådligt sätt. Så lange folksamlingen förbiifver oskingrad, är denna våda för hand, och foga tyckes det göra till saken, om ett sådant trotsamds sker stiliatigande eller, på sätt oftast lärer blifva bändeisen, åtföljd af oljud, smädeord eiler hot, hvilket valär att anse som försvårande omständigheter, men ingalunda nödvändige, för att karakterisera olydnaden som brotta. På grund af hvad sålunda är anfördt, tillstyrka båda Hofrätterne den äadring i lagförslaget, att om folkmängd, som störer lugnet eiler allmänna ordningen, ej skingrar sig på offentlig myndighets befallning, då skola anstiltare eiler anförare af upploppet till fångeise eller straffarbete ifrån 6 månader till 3 år, samt annan deitagare i upploppet till fängelse eller böter dömas. Götha Hofrätt anmärker, att, då civila, militära och ecklesiastiska myndigheter nästan allestädes om hvarandra funktionera, torde, till undanrödjande af missförstånd, i lagförslaget närmare böra utsättas beskaffenheten af den offentliga myndighet, till hvilken underrättelse bör lemnas om sammankomst, den invånare i stad eller landsort ämna hålla. Hofrätten öfver Skäns och Blekinge tillstyrker, att såsom försvårande omsiändighet vid brott skall anses, om det begås den dag, gerningsmannen blifvit af den heliga nattvarden deiaktig. Svea Hofrätt anser ansvaret för gudstjenstens störande genom våldsgerning (straffarbete från 6 månader till 3 år) vara nog lindrigt, derest våldsgerningen är af grof beskaffenhet, för hvilken händelse Hofrätten föreslår, att lagen borde alternatift äfven utsätta en högre straffgrad eiler straffarbete från 3 till 6 år. Svea Hofrätt anser likaledes Lagkommitteen genom nedsättning af ansvaret för borgfridens störande (föreslagne straffet är fängelse eiler straffarbete frår 6 månader till 3 år) gjort nog litet afseende å den vördnad och helgd, harmed majestätet bör omgärdas. Srea Hofrätt tillstyrker, att den i lagförslaget förekommande straffbestämmelse för förkertande af dödligen sjuk eller sårad persons lif, på dennes egen begäran, må alldeles utgå, enär en sådan händelse högst sällan måste inträffa och i sig sjelf ej är annat, än att hjelpa nägon till sjelfmord, derå serskildt ansvar blifvit utsatt. Hofrauten öfver Skåne och Blekinge anser berörde brott så sällsynt och ringa farligt, att, med afseende å de till umdskyllan derför talande omständigheter, fängelse såsom alternatifi ansvar kunde, jemte bibehållande af det stadgade straffarbetet i lägsta grad, utsäitas. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge har, i likhet med hvad i norska lagförslaget finnes stadgadt, föreslagit skärpnirg i straffet för biträde vid sjelfmord, då sådant lemnats hafvande qvinna, om hvars så beskaffade tillstånd gerningsmaonen ej saknat kännedom. Svea Hofrält anser det föreslagna ansvaret för dråp å skyldeman i uppstigande led (stratfarbete å lifstid) böra utbytas emet dödsstraff, enär ett folks inre bestånd hviltade till bufvudsaklig del på föräldravördnaden, hvilken lagen derföre, så vidt möjligt vere, borde söka att med yttre medel bibebålla !4). Svea Hofrätt röjer den största frikestigheten på dödsstraffets användande. Hofrätten föreslår att det äfven skall tillämpas på den, som dräpt någon i löndem eller genom kroppens undandöljande sökt hindra gerningens upptäckande. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge anmärker, att den af Lagkommitteen antagna grund för straffeis nedsättning, då den dräpne genom svår misshandel eller förolämpning retat dråparen, ej borde få gälla vid dråp, som den ena äkta makan begår å dena andra. Hofrätten yttrar: Vid äktenskapets ingående haiva makarna gjort der heliga löfte, att älska hvarandra i nöd och lust. Deras pligt är, att lefva i kärlek och sämja. Upphöra dessa, eller låter ena makan hänföra sig af en oförrätt, huru stor den än må vara (så vida den ej är så svär, att nödvärn må begagnas) till, att med uppsåt, fastän af hastigt mod, beröfva den andra lifvet, så synes dråparen bafva förlorat all rätt till mildring etler nedsauning i straffet. Hofrätten öfver Skåne och Blekinge föreslår nedsättning i straffet för qvinna, som lagt foster å lön, då detsamma blifvit med lif upptagit. Hofrätten öfver Skåne och Blexinge anmärker, att ej blott det fartyg, som bar slafvar om bord, utan ock det, som dertill är inredt, utrustadt eller befraktadt, bör anses förbrutet, helst man ofta haft exempel, att slafskepp, då de jagas, kasta alla slafvarna öfver bord, för att undaniödja alla lefvande