Aftonbladet – 12 augusti 1839, sida 3

dare menskligbeten utsträcker möjligheternas område, ju mera omfattande dess välde blir, desto djupare måste hon, vid åtankan på den högsta kraften, öfvertygas ora sin svaghet, liksom denne forntidens vise, som, kunskapsrikare än de fleste dödiige, likväl trodde sig veta aldraminst! I samma mått vi lära oss att tygla elementernas motsvwräfvighet, skall det äfven säkert lyckas oss att kufva de vilda naturkrafterna inom oss sjelfva, och ingen värre, ingen giftigare demon dväljes i vårt bröst, än stoltbeten, upprorsbegäret mot allt osynligt. Helt och hållet skall denna demon aldrig låta kufva sig, om icke oskuldens gyllene tid återvänder, men den liflösa naturens motstånd, såsom man vanligen säger, jordbäfningens hemliga fiber och bafvets vilda uppror, skall väl också aldrig låta helt och bållet kufva sig. Det skall sannolikt alltid ges ögonblick, då en stor del af verlden inbillar sig kunna umbära Gud, men det kan ej bli mer än ögonblick; det är en kort uppvallning af bögmodet, som snart skall sjunka tillbska. Nej, vår själs tillstånd har ingenting att frukta af framtiden och hon behöfver ej befara, att någonsin bli en vasall under jordisk lusta och förgänglig vinning.s