Aftonbladet – 12 augusti 1839, sida 3

FR nt ting vid att göra anspråk på ett ideal, eller på en absolut fullkomiighet. BLANDADE ÄMNEN. FRANERIKES MORALISKA OCH MATERIELLA INTRESSEN. Ett Tyskt blad innehåller öfver detta ämne följande, ganska läsvärda reflexioner: Är det väl sant, hvad man i Frankrike ofta hör yttras, dels som en klagan, dels med hånande skadefröjd, att afseendet på de lekamliga beqvämligheternas utbildning och omsorgen för menniskans förgängliga trefnad, nedsatt ett högre lifs fordringar och själens anspråk i allmänhet, till en skön, men onyttig lek? Låtom oss, såsom ett medel till denna frågas besvarande, kasta ännu en afskedsblick på de luftiga salar, hvarest ännu för några dagar sedan Frankrikes näringsflit framställde det yppersta af sina skatter för Pariss, d. v. s. för hela Europas beundran och köplystnad. Vi se der en rikedem af saker, beräknade på att fängsla och blända menniskars sinne, att föröka dess beqvämlighet, att lätta dess arbete och öka den handgripliga vinsten af dessa ansträngningar. Annu sväfvar för vårt öra klangen af de serskilda instrumenter, som der underkastades kännarens pröfning. Vi höra orgelns djupa toner och pianots husliga ljud, och emellan dem båda detta helt nyligen uppfunna instrument, som öfverflyttar kyrkars högtidliga hymner till salongens inskrävktare rymd. Der bredvid se vi violiner och violonceller, harpor och harmonikor, väntande på den lifgifvande mästaren, och i en stund af drömmarnas villa synes oss aftonens milda stjerna, sådan hon i en klar sommarnatt vandrar förbi dessa salar och, liksom solen ur Memnons staty, från alla dessa stumma organer framtrollar kärlekens ljufva musik. Öfver alla sväfvar likväl orgelns toner, liksom ett uttryck af gudomlig välsignelse, uttalad öfver så många alster ef den menskliga fliten. Här se vi sålunda industrien, den nya gudinnan, sjelf i den gamle, evige gudens tjenst, som hon företräder; religionen erhåller af henne detta mäktiga verktyg af hemlighetsfull öfvertalningsförmåga och för gemensam bön, hvarigenom hon ofta skakar sjelfva de otroendes hjertan och med belig storbet försinnligar de frommas känslor. Och dessa fortepianer, som i årlig ökad tillväxt sprida hufvudstadens ädlaste njutningar bort tll de aflägsnaste provinser, dessa barpor och violiner, alla dessa välljudets bjelpmedel, vittna de icke om ett ständigt växande intresse för konsten? Men der, hvarest konsten så mycket älskas och vårdas, der är intet barbari möjligt, aldraminst detta djupa och förhatliga barbari, hvari vi skulle nedsjunka, om vi komme ända derhän, att vi underordnade vårt inres utveckling för vår yttre vällefsad. Betrakta vi det fina arbetet och den prydliga konstruktionen af dessa många bord, kommoder, sekretärer och andra husgerådssaker, dessa rika mattor, dessa praktfulla tyger, dessa genomskinliga väfnader af tarrare, som synas gjorda för föer, dessa urnor och lampor, dessa gnistrande diademer och alla andra berrligheter, som kunde fylla rer än en österländsk saga, så se vi väl ofta förvillelser af smaken, men öfverallt en täflan efter skönhbetssin nets bifall, en omsorg för ögats nöje. Dett: sinne för det sköna är imedlertid sammangjute med vår själs oafvisliga behof, att söka det e vigt fullkomliga, ett behof, för hvilket religio nen likväl slutligen ensam har en tillfredsstäl lande näring. Gå vi slutligen till machinerna och se, bur långt menniskan under årbundradens lopp kom mit med de råa naturkrafternas tämjande, så ä en känsla af djerf stolthet i vårt bröst väl för låtlig. Vi kunna med dristig anda i framtide uppsöka vägarna till nya upptäckter, i tankar ne öfverflyga oceanen, finna en väg till stjer norna och slutligen ersätta döden med en fri villig, ljuf slummer. Under sådana betraktelse kan man vält med ursäktlig stolthet upprep Iden Grekiska tragikerns ord: cMycket är stark Iproex starkast är dock menniskan. Men ju v