Aftonbladet – 5 augusti 1839, sida 3

skraft, som icke ullräckhgt öfvas, förslappas och: eafynar. Så ock den menniska, som för sini ebeqvämlighet, eller att spara sig. ansträngning,. at allt låter betjena sig af främmande krafter, eblifver slutligen dessas odugliga substrat (? !?),. Denna sats kan vara sann, så vida sfrämmande krafter vill säga främmande mennssko-krafter. En härskara af slafvar eller slaflika lifegna eller annars godtycket undergilna tjenare förnedrar sin herre, dels emedan de spara hans egen ansträngning, och det icke blott kroppsutan äfven själs-ansträngning, dels emedan hans känsla af menniskovärde, hans aktning för aGuds beläte förstöres. Men husbondemakten öfver naturkrafterna har ingea al dessa förstörande verkningar. De låta icke beberrska sig af nycken; de måste göras tjenstbara genom snillets fintlighet och beräkningsförmåga; och att dessa förnedra eller förfåa menniskan, kunma vi icke inse. — Och är icke just det mest i ögonen fallande draget i tidehvarfvets karakter, att söka utrota det förnedrande mennisko-slafveriet och ersätta det genom naturkrafternas slafveri. De gamla goda tiderna, efter hvilka man suckar, voro dock mennisko-slafveriets gy!lene ålder; och de, som läto abetjena sig af främmande krafters, voro få. Nu sträfvar snillet att sätta oss alla i tillfälle att hafva slafvar. Derigenom miste också alla kunna höja sig till, hvad endast de få förr ernådde: så mycken ledighet för lefnadsbekymren och det kroppsliga arbetet, att de hinna sysselsätta sig med de högre omsorgerna, själsarbetet, själ-förmögenheternas odlande. — Det var icke för de rike och mägtige, som mekaniken behöfde anströngas; de hade förut lika godt tillfälle att aförslöas och blifva odugliga substrat. Så hafva vi fattat betydelsen af vår tids tendens att med vetenskapens makt beherska naturen och göra henne tienstbar under menniskan. Men man hatar denna tendens förmodligen mest derföre, att vetenskapen, sådan den nu visar sig, arbetar att göra menniskorn2 jemnlika. Mäktig är numera icke blott den, som genom födsel eller annan yttre tillfällighet kommat till befäl öfver mycken menniskokraft; mäktig är hvar och en, som förstår befalla öfver naturkraft. Och det är denna snillets makt man icke kan tåla att se uppstiga bredvid slumpens! Ingen må imedlertid låta inbilla sig, att det är vetenskapens praktiska sida, som af vår tid hyllas uteslutande eller ens företrädesvis. Den rent spekulativa, andeliga sidan af vetenskapen befinner sig ingalunda på någon lägre ståndpunkt än förr; en dylik föreställning vore aildeles falsk. Men det praktiska framträder mera; det kan mängden fatta. Det, som lättar åtkomsten af det fysiska goda, blir ingalunda, såsom Hr W. påstar, nu mera än förr förstörande för själens lugn; och menniskans vederqvickelse blir icke hennes mål mera under vetenskapernas nuvarande sträfvande, än under det de nästan blott bestodo ispekulation. Den stora mängden har i alla tider haft sitt mål! uti de fysiska behofvens tillfredsställande, emedan hon icke hunnit mera. Kanske är det ej så illa, om vetenskapen skulle bjelpa henne att hinna litet mera. Något skäl, hvarföre de, som förr varit upphöjda öfver bebofven, skulle mera fästa sig vid deras tillfredsställande, sedan det kan ske med större lätthet, kunna vi icke finna. Om endera af dessa klasser, eller båda blifvit mera jordiskt sinnad än fordom — hvarpå vi för vår del icke sett något bevis — torde detta således få tillskrifvas helt andra orsaker. Åtminstone öfvertygas wi icke genom ett infall, t. ex. det, som Hr W. försökt, att communicationen med himlen, utvidgad af cAstronomer, af Ratioralister inskränkt, underchålles mest till vinnande af telluriska syfteva. I ett allvarsamt ämne borde en allvarsam vetenskapsman icke ge sig ut med så misslyckade ordlekar; astronomernas bimmel och den himmel, som Hr W. tror rationalisterna hafva inskränkt, äro två alldeles olika begrepp, och deras sammanställande i samma mening är ingenting annat än ett ömkligt spelande med ord, ovärdigt den, som vill iaga en så hög ton och sätta sig till doms öfver en tid, den ban påtagligen föga känner. — Hvad de ateiluriska syftenay angår, så beböfver man blott påminna Hr W. om ett factum, som hela verlden sett: rationalismens dödsfiende, den renläriga dogmatiken, studeras mest till vinnande af telluriska ovftank tt ex NAstorafer. likasom astraonremi. fr SVE lil ss ta NK BA RK NE RT VR RR An NR