Aftonbladet – 27 juli 1839, sida 2

ripes al sig sjelft. Jag kom, men kunde dock ske säga med Författaren från Nristofta venisidi, vici, ehuru jag icke moitogs obenäget. I ynnerhet verkade det stora plakatet från Mufti, tritadt på pergament med granna, turkiska okstäfver, till min fördel. Naturligtvis måste id detta tillfälle komma i fraga så väl min ittra, som politiska trosbekännelse. Här var it ångra, som Tir. lätt kan inse, af alla krafter ina fordna synder, så i ena som i andra fallet. Det gick, som med allöfvergång, något trögt början, men sedan tårekällorna väl blilvit öpp2, runno de stridare, än ur någon pip af arificielt vatten inom Stockholm. Med mitt poeiska skuldregister gick temligen an, ty egentigt fosforist hade jag icke varit sedan 424320, ch om något litet satt qvar i bakgrunden, så sar dermed nu icke mer farligt. Värre stod jag nig med min politik och opposition sedan sedvaste riksdag, men då jag framdrog den berekanta middagen för ett par år sedan, som af Judionan Minerva och mig anställdes för Bikop Wingärd, så lugnades sinnena märkbart, ch man fann, att jag verklizen, liksom hon, var stadd på rätta vägen. För att ännu mer beveka, framdrog jag just det skäl, Tit. i sin artikel anför, nämligen billigbeten, att en Komminister bör efterträda sin Pastor jemväl på den litterära och vittra banan. Men se, derpå hade jag missräknat mig. Det ville ails icke ta skruf. Man erinrade mig nämligen, att on Pastors Adjunkt vid slikt tillfälle står närmare, och bevisade detta med ett hbegrafningsceremoniel, deri var föreskrifvet, att väl en afliden Pastors medLjelpare kan såsom sörjande gå med i likprocession, men icke en Komminister. — Nu ser Tit., huru aktierne stå. Men jag har ej gifvit allt hopp förloradt, och sjunger tills vidare med Valerius: Lid och hoppas, sällhetlen försvann, Men bon skall förädlad återfinnas! Blott en enda olycka år sann: Den af olyckan att öfvervinnas. Ty om odödlighet är dem förlänad, som inträda i Svenska Akademien, så gäller detta blott om deras andeliga del, och i värsta fall vänder jag mig väl till Kongl. Sundhbetskollegium, ett få upplyst, huru länge det kan drsga ut, innan någen ny ledighet inträder i Akademien. Döden har lika så ofta, som egna förtjenster, framdragit mången annan stackare i verlden, och hvarföre då icke äfven så väl mig, som Tit.? Nu en annan sak. I fall så oförbappandes skulle tima, att jag framdeles hoppade in och opp på en kullerstol i Svenska Akademien, hade ej Tit. lust att göra mig sällskap? Hvad på mig vidkommer, skall jag söka bjelpa till af alla krafter. Dessförinnan kan dock Tit. öfva sig på förband något litet i trampolinsprång och annat hos Herrar Tourniaire och Gautier. Hoppa bara inte i galen tunna, och för all del akta halsen, hvilken jag i min imagination föreställer mig alldeles som en kycklings, när ban skall istad och ställa sig att gala. Till hvsd skola Tit. hör, betyder ingentipg. Men kanske Tit. ej hör till någon skola, eller rättare aldrig gått i någon skola, utan i stället slagit dank, och det vore värre. Af Tit sätt att läsa innan, slutar jag nästan, att så är. Också medger jag, att innanläsning är ett af det svåraste att lära. Det går ofta icke af utan mycken värk och sveda. För att bestyrka Tit. klenhet iden vägen, skall jag upplysa det med ett evident exempel ur Tit. egen artikel. Tit. anför der ur min skrift följande vers: Hvar är den Älskade? Ack! äro blefna Då alla röster stumma vid vårt qval? Hvad båta nu de löften, fordom skrefna, När Hjelten hvilar uti dödens dal, När ordskan sjunger sina segerpsalmer, Och afgrund, bånande, mot höjden ser; När ved från fridens skönva, helga palmer Ej någon frid, ej svalka sänkes mer! Samt tillägger i en not följande: Hvad skalden med alla dessa förskräckliga företeelser menar, är icke lätt alt förstå, om det ej skall vara anspeningar på något fientligt parti, som i förriga dagar mot Wallin varit okynnnigt, men som nu — efter allt utseende, tycka vi — ångrat sig rigtigt med besked. Hvilken alldeles appåt väggen bärande innanläsning! kan då icke Fit., så väl af den enförda, som af den förutgående och efterföljande versen inse, att detär fråga om Christus i grafven och hans bekännares sorg öfver hans död, men icke om den saligen aflidne Erkebiskopen, hvilket väl vore något för mycket. Treligen har väl ingen, som läst skriften, kurnat falla på en så barock tanke som Tit. Se det är, att vara originel. Straxt ett geni mer på den Svenska parnassen. Tacka dock sin himmelska Fader, min herre, att ham förstått hålla sig kacherad, annars kunde hans Pastor en vacker dag kalla konom till husförhör och innvanläsning, och då vet väl katten, huru det kunde gå. Men Tit. måtte vara mycket ung och med ungdomen har mana alltid öfverseende, ty bredvid står alltid hoppet. Jag dömer det af Tit. andra citat, nemligen de ur Markalis nätter utdrsgne verser. Alt T.t. gör mig till deras författare, är visa om bm RR 42 I LTlsnsA RR