Aftonbladet – 22 juli 1839, sida 3

tackjeres-export såsom signalen till deras bruks undergåag. Det sednare är ännu orimiigare än det förra. Tackjerns-export skall evilkorligen leda till en ökad blå.ning inom riket, och dexna åter till nedsatta priser till förmån för den inhemska så väl som utländska förädlaren. Åntagom, att Lapplands-grufrorna kunde lemna 100,000 Skeppund tackjern, hvilket ej kan ske så hastigt, samt att dstta jern utfördes bufvudsakligen till Belgien, som nu drar sitt behof frän England och deremot tager ganska litet stångjern från Sserge. Hvilket Svenskt bruk eller masugn skulle väl gå under, till följe af denna export? Hyad ny konkurrens skull: den skapa till meu för vår: ståagjern? Antagom deremot, att eu Gruff kompani i Lappland, försedt med tillräckliga kepiteler, tvingas, genom fortfarande förbud imot tackjerns-export, ait puddla och valsa jernet i Norden, samt alt exportera stångjern i stället för tackjern. Nawuriigtvis sku!le Kompaniet då sända produkten till den förmånligaste markuaden, t. ex. Amerika. Deita jere torde möjligen kosta några Rikxsgalser pr Skeppund mindre, än vanligt smidt jere. Hyad verkan skulle väl denna konsurrens hafva på de smärre bruken? Det är påtogigt, att jers, ej allenast blåst i Sverge, uten jesväl der puddladt med träkol och direkte utfördt, skulle blif.a mera begärligt än det i England af Svenskt råämne med stenkol puddlade jernet. FHäraf vill det synas, att bruks-istressat i Sverge svarare skulle förlora äm vinna på förbud mot tackjerns-expo:t från Lappland. Hvad åter export till England af detta ämne från det öfsiga Sverge beträffar, så kon dea högst sällen äga rum, så snart godt tackjern i Stockholm eller på export-orten kostar 8 Rur Beko pr Skeppund oeh kursen är under 42 Rdr Banko pr Sterling. Huru stor del af det Myrmalms tackjern, som nu får exporteras, är väl utfördt, och hvad hafva exportörerne derpå förijent? Dessa frågors uppriktiga besvarande skulle bli af stort intresse och ganska upplysande i denna tvist. De upplysta stängjernsullverkare, som önska utbyta sitt privilegium mot rättighet att, såsom bvar je annan tillverkare, få obehindradt utöfva sin näring, kafva visst rätt att beklaga sig om sådant ej tillätes, mer, ty värr, mängden lärer nog ännu föredraga det gamla goda privilegierade tvånget. Det är den ekonomiske lagstiftarens piligt, att, med förbiseende af inrotade fördomar hos nägra personer, söka ställa en näringsgren på aen fot, Byarigenom den Svenske tillverkaren sättes i tillalle producera lika fritt ock till lika billigt pris, om den utländske. De:till fordras inga förbud, ndast — frikat. LL AGA