Aftonbladet – 22 juli 1839, sida 3

Stockholm den 43 Juni 4839. (Insändt.) Rörande de projekterade grufarbeiena i Lapplanc har ena insändare adresserat en artikel till Hr Doktor Engswöm. Man fär troligen snart nöjet läs: en replik derpå, affattad i den Hr Doktorn egne lätta och underhållande men kraftfulla stil, likvä torde andra personers deltagande i diskussionen om ett så vigtigt ämne vara så mycket mindre olämpligt, som detta troligen kommer att förr eller sedBare blifva föremål för lagstiftande maktens öfverläggningar, sedan den verkställande ej bivtills synts dermed vilja på allvar befatta sig. Insändaren säger att tackjernsexportem blefyc oskadiig, så framt de onaturliga previlegii-tvång, hvilka nu fjettra Svenska stångjernstillverkningen, kunde undamrödjas. Deri har han fullkomligt rätt. Han säger vidare att nära 800 stångjernshamrar och 200 masugnar skulle gå under, ifall tackjernsexport 4 stort från Lappmarken skulle tillåtas. Detta är förhastadt. Om man blott gör sig mödan att lugat eftertänka saken, så skulie det till full evidens bevisas, alt ej en enda ståmgjernshammare, långt mindre någon masugn, skulle behöfva nedlägges såsom följd af tackjermscxpert. Vore insändarens farhåga grundad, så skulle vi råda hvarje bruksägare och alla bergsmän i Sverige att ju förr dess häldre å tout prix sälja bort sina verk. Hos Svenska regeringen kan möjliger någras ixtresse ännu någen tid utyerka bibehållandet af en så orimlig ekonsmisk iag, som förbud mot export af tackjern ifråm sjelfva jarnlandet, men detta inflytande sträcker sig ej utom Sveriges gräns. Det är bekant, att Norge så väl som Finland åga stora ännu obegagnade malmtillgårgar, och är det väl omöjligt, att Norsku eller Ryska regeringen skulle tillåta export af oförädladt jern, ifall de anbud gjordes eem, hvilka vi afvisa till följe af en fullkomlig förbistring i våra statsekonomiska begrepp? Om 200,000 skeppund tackjern tillverkas i Fin-. land eller Norge och utföras till England eller annorstädes, så lära de väl alstra en lika skadlig konkurrens för svenska jernet, som om samma qvantitet af nya grufvor utfördes från Lappland? enda skilnaden vore att vi i förra fallet alldeles icke förtjente något motsvarande den befarade förlusten, då vi deremot i sednare fallet vore säkra, att bela värdet af dessa 100,000 skepp. tackjern komme Sverige tillgedo och spridde välstånd i provinser, hvilka tyvärr under närvarande förhållarden torde ofia i form af undsättning komma att beskat1a det öfriga Sverige rätt betydligt. Vi hafva redan för lärge därat hvarandra med den inbillning. att Svenskt jern vore en oumbärlig artikel på verldsmarknaden, som borde utportioncras i smålt, för att bibehålla högt pris. Deana Svenska dårskap har under sist förflutne 50 år framkallat i andra länder en jerntillverkning, hvars vidd våra 500 skeppunrds patroner svårligen torde kunna fatta. Det är tid, att vi, som man säger, tega vårt förstånd till fåmga: att vi besinna hvilken obetydlig andel i verldsförbrukningen det Svenska jernet nu äger. Vi bafva velat tvinga utlänningen, att köpa vårt stängjern till ett kögt pris, i stället att söka vinsten i förbättrad arbetsmethed, i en ökad proGuktion, i förminskade tillverkningsoch och transportkostnader. Vi hafva förbudit utförsel af tack jern ej emedan tillgången på råämnen ansågs knapp ulan emedan våra ekonomiska lagstiftare trodde, at lillgång på Svenskt tackjern utomlards skulle der nedsätta priset på Svenskt stångiern. Om det är sant, att England kan puddla och valsa jen för ,, af den kostnad, som åtgår här för att smida det, så följer deraf, att Engelsmännen skulle kunna betala Svenska tackiernet mycket högre än våra in hemska förädlare, hvilket dock hittils ej varit förhållandet. I sådant fall vore det lätt bevisligt, att Sverige årligen uppoffrat millioner för att bibehåla på samma låga ståndpnrhkt en irdustrigren, så illa beräkaad, att dess förädlingskostnad är 40 gånser högre än i ett annat lang. Man borde då länzgesedan antingen hafva fis: dubbat tackjernsblåsningen och tillåtit exporten af tackjern, eller vidtagit sådana förnuftiga reformer vid förädlirgen, att kostsaden här komme i ett närmare förkållande ill den Engelska. Vi hafva iraedl!ertid gjort irgerdera, och följder har varit att England genem den yttersta ansträngning kommit derhän, att af sina dåliga malmer ber eja ett jern, i flera fall mera användbart (såsom t. ex. till gjutsing), i andra lika godt (såsom till machinerier) och i blott ett fall hufvudsakliger unlerlägset det Svenska, nemligen till stål. Men må ej tro att Ergland helt och hållet sakanar trädkolsjern, sådant tillverkas der i hvad man här skulle kalla stor mängd, fast obetydlig i jemörelse med den kolossala beredningen af stenkolsern. Fiere erfarne jerntillverksare i Englagd förmena, tt, om deras förfäder baft olimiterad tillgång på vemskt taekjern till billigt pris, så skul!e Engelska erptillverkningen fått en helt annan riktning och lifvit beroende af Sverige, hvaremot den nu, synrerligast med en tilltagande jernproduktien i Ryssand, nästan kunde umbära all relatien med oss. Fortgå vi längre på den bana, som hittills, så orde samma förhållande snart inträffa i Amerika, varest hvarken malm eller skog saknas. Liksom handtverkare och fabrikanter med fasa änka på möjligheten, att förbud mot utländska vaors ipförsel kan upphöra, så gifves det många rnileaäsnmaena hustkla RH? foll4 alleanm am oo 20:00. FE 2 Den MMMM