Aftonbladet – 22 juli 1839, sida 2

VV JV 8) OSA SA LILIAAKLIT ten icke fått del af någon annan sorts skrift ställeri af hans band. Det berättas, och wvi ä ro färdige att tro, att Hr W. är en lärd man men föga, om något, har utkommit, som do. I kumenterar denna lärdom. De fleste af Sveri (ges Biskopar äro utmärkte inom vetenskapen: leller konstens område, och deras arbeten komma att i sekler pryda vår litteaatur. Hvar Ifianes då det cmonåmentum ere perennius, som efterlemnas af Hr W., hvars lärdom så mycket omtalas af hans vänner? os MW Man talar om Hr W:s administrativa förmåga, em hans nitiska vård om stiftet. Vi känna icke specielt tillståndet af undervisningsverket i Götheborgs stift, ej heller själavårdens och moralitetens; men att det stiftet i dessa hänseenden just står framföre de öfriga, betvifla vi storligen. Om Hr W. ock har nit, så felar honom dock något annat, som för en chef är af icke ringa vigt: förtroende. Detta sluta vi af åtskilliga prestmöteshandlingar, som varit uffentligen tillgängliga, och som upplysa, att Hr Biskopen icke har egentlig makt med sitt presterskap. Förunrderligt skulle oekså vara, om det förhölle sig annorlunda. En passionsfull bitter exklusivitet utgör den sämsta egen—— eo skap hos en man, som vill förvärfva tillgifvenhet och förtroende, åtminstone ett allmänt förtroende. Partiehef, åtmimstone partigängare, kan en dylik blifva, mean aldrig vördad som en opartisk, lugn, human, faderlig chef för en korps, inom bvilken man äger supponera anhängare af flera olika öfvertygelser. En skarpt prononcerad partiman är, med ett ord, en ganska dålig chef; och vi tro, att om en ultra-liberal prelat funnes, skulle äfven den blifva en lika oduglig Erkebiskop, som en ultra-royalistisk. Och det sämsta är, att Hr W. näppeligen ens är detta. Han är blott ultra-hofman och således ultra-royalist, endast så länge som detta är tonen vid hofvet. Den ckonseqvensa, hvarför han berömmes af sina vänner, torde i det hela icke vara annat än den händelsen, att hans politiska verksamhetstid fortgått under ett oförändradt hofsystem. Konseqvens, såsom enda berömmet, är ofta ett rätt tvetydigt beröm; i allt kan finnas konseqvens, men allt är icke godt här i verlden. Hvad vi således tro kommer att mest afskräcka Sverges presterskap från att göra Hr W. till sin förman, är den från embetet oskiljaktiga ftalemans-befattningen vid riksdagarna. Den bedrager sig storligen, som tror, att pluraliteten, eller ens någon betydande del, af presteståndet ännu är ett quand-meme-verktyg i styrelsens hand. En dylik ordförande, skarpt prononcerad, torde således vara, lindrigast sagdt, onyttig. Och att Hr W. med visshet blefve en sådan, det torde de förra riksdagarnes exempelå hafva nogsamt visat. Det var juj en allmänt känd sak, att merändels, då någon votering förestod, för hvars utgång vederbörande voro synnerligen bekymrade, inträffade oftast händelsevis, dagen förut, soupe bos Biskop Wingård. Detta besynnerliga sammanträffande bade blifvit till ordspråk; och det skall skada bonom. Vårt lugna och tänkande presterskap önskar sig en chef, som allvarligt nitälskar för lagarna, för konungahuset och för allmän ordning; men en wärfvare önskar det visst icke l se i spetsen för sig. Vi lemna åt andra att! afgöra, hvad man i detta fall bör föreställa sig om den nu nämnde. Med allt detta upprepas ändeck allmänt, att ir W. troligen blifver Erkebiskop; och frågar man skälet, så svaraz: vi bafva ju ingen annan! — Detta vere sannerligen bra illa. Det har blifvit en tro, att någon af de äldre Biskeparna bör tagas. Hvaraf denna tre kommit, inse vi ieke; och den blef vederlagd just vid sista Erkebiskopsvalet. Doktor Wailin var icke ens: Biskop, blett titulerad eller (må Svea rikes Riddare förlåta uttrycket) cEpiscopus in partibus infidelium., Men låitom oss nu antaga, att Erkebiskopsämnet bör sökas just bland de gamla. Biskop Faxe torde svårligen ens vilja komma i fråga, i anseende till sin höga ålder och i synnerhet sin sjuklighet. Men hvad är det då, som hindrar att tänka på Hrr Franzen och Hedrea? Den förre är ju en af svenska litteraturens prydnader, ech få hafva förvärfvat der popularitet, som han. I lärdom kan han åtminstone mäta sig med en Wingård; och han har fört sitt namn obefläckadt genom pneliti