Aftonbladet – 19 juli 1839, sida 2

0tL nalurhinder ar dem I YagC,clist act fuMnalvi deraf är underlägsen sine utländske medtäfare ii: doghet eller konstfärdighet. I bådadera fallet visar det sig ögonskenligt, att denna slöjd, om den up: pehålles genom prohibitiva åtgärder, långt ifrån at! bereda någon tillökning inationalvälmägan, tvärtom skall tillskynda det allmänna en jemt så stor förlust, som svarar emot prisskilnaden; ty med öfverskottet af hvad konsumenterna sålunda betala för sina förnödenheter af dylik vara utöfver kostnaden i fall af en obehindrad konkurrens, kuBde de befalla en så mycket större arbetsprodukt och derigenom, jemte ökandet af deras enskilda förmögenhet bereda afsättning för andra, på naturligare väg tillkomna, industrigresar, eller, om detta öfverskott användes till varu-införskrifnirg från utlndet, i samma mån ökas värdet eller afsättningstillfällena för landets utbytes-produkter, att på deena naturenliga väg medelbart verka till inhemska näringarnes befrämjande. Men om dessa slutföljder icke lida någon gensägelse, så måste det finnas ostridigt att, ju vidsträcktare detisolerings-system tillämpas, som syftar till oafbärgighet ar andra länders kenstflit, destomera kringskurna varda de egna naturliga tlilgångarne för nationalvälmåganr, desto dyrare lefnadskestnaden och desto fattigare folket. Föredömet af andra länder, hvarest under bestående prohibitiv-lagar slöjderna utvecklat sig med stor framgång, har ofta andragits såsom bevis uppå dessa lagars användbarhet äfven här i landet. Det må dock härvid anmärkas, att, om det gifves länder, der naturförbållanden, folklynnet, tillgångar å forädlingsbara räämnen, närbelägenhet till den egentliga verldsmarknaden, och så vidare gjort det möjligt för näringarne att äfven under tvångslagar uppblomstra, enabanda verkningar icke nödvändigtvis icke kunna vara att påräkna der, hvarest förbållanderne i dessa delar äro olika. Det lärer ock icke bestridas, att äfven i dessa lämder industrien och nationalvälmågan ökat sig i en ännu större progression, sedan i följd af tidsandans sträfvande att undanrödja hvarje undantag af menopolisk natur, de på handeln lagde band i större eller mindre mån blifya lossade. Af det ofvan anförda torde i öfrigt fianas förklarligt, att införselsförbud kurna med mera likgiltighet anses der, hvarestinhemska slöjderna förmått tillegpa sig den grad af fullkomlighet och utsträckning, att, oaktadt förbudens häfvande, ingen kenkurrens från andra länder skulle kunna äga rum, och der således för kousumenterne ej något är i detta hänseende att sakna eller vinna. Att icke i alla länder med stor handel och industri grundsatserna af en fullkomligt fri handelslagstiftning ännu för tillämpning i helt gjort sig gällande, har ock till en del sin grund uti de hinder som möta från korporationers eller previnsers ärfda privilegier, från förhållanderne till egna I kolonier, men framförallt från sambandet med accissinrättBingar, hvaraf intetdera har någon motsvarighet i Sveriges samhällsförhållanden. Betraktas nu allenast.förbållandet med Svenska handelns och näringarnes utveckling, skall erfarenheten ock ingalunda jäfva de slutsatser om det ändamålsvidriga af en prohibitiv handelslagstiftning. som utur förnuftskäl kunma kärledas. Då i detta hänseende en sammanställning af de näringar, som fortfarande njutit förbudsskydd emot utländsk medtäflan, med dem, som antingen aldrig varit i besittning deraf, eller för hvika detta privilegium uppkö.t, sedan usder de sednaste femton åren tulllegstiftmiogen tagit en för bandelsfribeten mera gynnande riktning, bör anses innefatta de ojäfaktigaste bevis, bafva Kommittsrade, som för sådaut ändamål låtit upprätta det bärvid bilagde sammandrag af de förbudsstadganden, som under de sednaste 100 åren, eller från den tid, då prohibitifsystemet bär i landet egentligen tog sin början, enligt tid efter annan förnyade tulltaxor varit glällande, trott sig böra granske och framställa förhållandet i denna del med de hufvudsakligaste slöjdeartiklarne. De af väfnads-slöjder, som härvid företrädesvis tillårega sig uppmärksamheten, äro kläden, sidenvaror, segelduk, bomullsvaror och band. Af dessa egnar sig framför milt klädes-tillverkningen, som fortfarande hägnpats med förbud mot utländsk medtäflan, att ådagalägga aanna förbållandet utur ifrågavarande synpunkt, enär sagde tillverkning mindre än någow annan är utsatt för föränderlighet i meder och konjunkwurer. Af märlagde tabell (Lit. A.), som utvisar förbållandet imellan tillverkningsqvantiteterne och folkmänggen, under äldre och nyare tider, för så vidt tillgängliga handlingar i förstnämnda hänseende lemna erforderlig upplysning, isbemtas det resultat, att, då af 1772 ärs klädestillverkning 24!, alnar belöpte sig på hvarje 400 personer af landets befolkning, medeltalet ar 4255—1837 årens tillverkning lemnat icke fullt 992:, alnar för samma antal. (Folknummern för dessa sednare är beräknad endast efier den för 4235 officielt uppgifna.) Medgifvet äfven, att i de äldre tiderna Finlands befolkning kan i någon mån hafva deltagit i förbrukningen af svenska kläden, lärer dock beräkningen af denna anfel icke kunna anses motsvara det urder sednare tid, i bredd med civilisationens och lyxens tillväxt, ökade behof, kbvadan den skäligen terde få sntagas, att det 100åriga förbwdsskyddet icke förmått framdrifva ifrågatarande fabrikation till den utsträckning, som för behofvets fyllange fordras, änskönt, hvad tillverkningens qvalitet angår, slöjdens förkofran må lemnas obestridd. (Forts. följer.) HOROSKGP FÖR DEN BLIFVANDE RIKSTY AA LU NT