Aftonbladet – 16 juli 1839, sida 2

TVENNE SVUGN 163 1 Själlsa tt, Ph IAN UC IlULIa låneplanerna åter upptagas och, märkeligt nog, af Konungens rådgifvare tillstyrkas precist till det ändamål Friherre Boije åsyftat, d. v. s. till understöd åt hypotheksföreningen för fastigheter. Väl hafva sedan den tiden och efter de nederlag, hvilka deraf blefvo en följd, omständigheterna ganska mycket förändrat sig; men om icke ännu större och mera isgripande förändringar af ställningar och förhållanden dessförinnan mellankomra, är fara värdt, att äfven vid den förestående NRiksdsgen de så ofta förfäktade låneoperationerna, under varianta skepnader, åter komm att spöka. Det är sant, att Riksgäldskontoret, som allt ifrån år 48335 behöft öka sin skull genom lån af allmänheten Wtll 3 millioner, före riksdagen sannolikt har återbetalt hela denna summa, det är sant, att Sverige således vid den tidpunkten måhärda är skuldfritt ); det är sant, att det då deremot äger en odisponerad bankovinst af öfver 2 millioner; det är sant, att försvarsverket ännu bar, i brist på hehof, att deröfver disponera, uti Riksgäldskontoret räntebärande öfver 80,000 Rdr af sitt anslag vid 1830 års riksdag; det är sant, att regeringen lyftat förlidet år en större summa ef kreditivet i och för försvarsanstalterna; det är sant, att redan Carl den XI på sin tid gjorde sitt land respekteradt, icke endast genom den ständiga armåeens organisation, utan fastmera genom sir förmåga att sarola skatter, för att, i händelse af krig, kunna hålla denna armee på fötterna, utan att besoldas af främmande makters guld; det är sant, ett i en sednare tid, Fouch i sina Maximer erkänner, att de flesta af de segrar, Napoleon vann på slagfältet förut voro vunne i kabinetterne; det är sant, att blott med den nyss omnämnde bankoevinsten till grundfond en ansenlig skattkaramare med tiden skulle kunna samlas, för att dermed underhålla alla de lefvande och döda försvarsmedel, vär tid är så verksam att uppstapla; men huru mången ihågkommer ej orden i balladen: och Jakob skrek allt svart är brokigt, och hopen skrek: det möjligt är. Det torde kanske frågas, hvarföre Sverige, ändtligen en gång lossadt utur de bojor en tärande statsskuld i så många aåfseenden medför, återigen skulle kasta sig i det förderf; det så lyckligt undansluppit, uppeffra sin derigenom kanske allramest förvärfvade sjelfständighet, och böja knä för den throu, som endast består al en kassskista. De ärliga statsbidragen lemna, utan att behöfva ökas icke allenast full tillgång till statsbehofven, utan betydliga öfverskott, då dessa öfverskott i samma mån måste blifva större som, till ex. tullmedlen icke längre behöfva till en sjettedel och deröfver uppfrätas genom snart hela härar af sinecurer af högre till och med aldralägsta grad, till stor del tillskepade under förevändning att skydda ett prohibitivsystem, som länge nog verit af allmänna rösten ogilladt och såvida medlen icke allenast kontrolleras till inkomsten, utan äfven i afseende på deras förvarande sedan de influtit, så att de icke, innan de komma det allmänna till godo, åter bortrinna, utan att ens någon af hela den omtalta hären slutligen derför stannar i ansvar. Både hypotehsföreningar och privatbanker, dessa så kallade häfstänger för allmänna industrien och välmågan i landet, hafva thy förutan visat sig kunna komma till stånd, trifvas och uppblomstra så hastigt, att, med undantag af Norrland, hela det öfriga landet numera frossar i öfverflöd på privatbanksedlar, utan att likväl hvarken kredit eller förmögenhet derföre tilltagit. Räntefoten kan redan i allmänhet anses nedsatt till 5 proc. eller under den i lag medgilna. Men, detta allt oaktadt, bevisar just frågans framställande mängdens stora okunnighet om den rådande tonen i de högre kretsarne. Det måste besinnas, att en gammal regel säger, att den som blott äger penningar, saknar hvarken bebof eller vänner; ty med penningar kan allt, men utan penningar intet uträttas. Aro eller blifva icke de nya representanterna lika förstockade som de förra i sin vantro, att det land eller den enskildhet är lyckligast, som kan ställa sina pffärer så, att åtminstone debet och kredit gå ihop, utan att årligen fördjupa sig i skuld, som till slut icke finner någon gräns; vidblifva de icke lika envist som de förra den öfvertygelsen, att det ej rätt väl egnar sig till en statsangelägenhet att drif