Aftonbladet – 12 juli 1839, sida 2

atlare man, som, ännu illig til sinnes, skrifve a elektriskt, men icke i grunden allt hvad ha alvill, mer än allenast det, att han för ingen de vill lemnas efter i tiden, utan önskar vara t, igång med det fortskridasde, hvarjemie han un tider promenaden till höger och venster utså -idicta classica, hvilka han tycker det vore högs -)trefligt, om ungdomen ville vara så god oct upptaga till begagnande som ordspråk till evif tid. Vi, för vår del, respektera den goda viljan och ehuru vi visserligen alltid önska systen och grundtanke i prosaiska, liksom andra upp: , saiser, så öfverse vi dock i detta fall lätt med rien man som Geijer, hvilken blott genom sil i frontförändring, utan något vidare, redan ut. frättat så mycket godt. Ett par betydligare svagheter fiuna vi oss likväl nödsakade att anmärka vid Litteraturbladet, emedan vi af innersta bjerta och för den goda sakens skull önska, att Geijer framdeles måtte sakna dem Litteraturbladets författare ådogalägger sig ge nom tonen, hvarmed ham amnoncerar sig, all för mycket lefva i den illusionen, att ban säge nya, förut ohörda saker, och att han förer de fram till afgörande punkter. Han ådagalägge detta genom tonen af en sökt enfald, hvari för mätenheten för illa döljer sig, och af en anta Jöen litenhet, som för mycket röjer begäret at vara stor. Man hör på honom, att sedan han Istolt förkastat och underkänt hvad andre sagt i samma ämnen, förut och vida mer än han, upptager han det för sannt, herrligt och för träffligt, så fort han kommer i tillfälle attderom yttra detsamma sjelf. Sådant torde väl vajra en ganska allmän svaghet hos skribenter, jmen kommande frår Geijer, gör det ett så o I behagligt intryck, derföre, att ban alltid omge sig med en slöja af den obeskrifligaste ärlighet, men hvilken blifvit sliten. Att författaren i Litteraturbladet går något fram och tillbaka, s alt han stundom söker försvara oförsvarligheter, stundom åter infinner sig på sin rätta plats: att han öfverbufvud ser i bistorien de facta, som han för sina afsigter vill se, mera än andra, och kanske stundom de förra endast; allt dylikt är hos lärde män så vanligt, att det väcker föga undran, och det verkar dessutom i vår tid så litet, att det föga skadar. Men hvad wi tycka oss hafva skäl stt anmärka om en man, som rangerat sig på tidens led, är, att han borde pågot närmare ryc ka fram till tidens egentliga problemer. Redan) i Litteraturbladets början talade författaren om en stuga, som blifvit honom för trång. Han gick derföre med skäl ut; men, utkommen, bör han nu säga hvad ban ser på himmelen och på jorden. Detta har han likväl hittills föga gjort, utan för det mesta sysselsatt sig vid stugans knutar. Fullständigt säkert kan man icke veta hvad Geijer menat med ordet astugan; om det skell vara hans egen dittills varande stindpusrkt, eller sjelfva universitetet, eller kretsen af hens bekantskaper. Det torde vara något af alla tre; och att ban i anseende till dem på förekomna eanlednirgar sökt frisk luft, må vara. Men hvarföre spiila tiden med stt tala om utanredet på en bygguing, hvars innanväggar funnits så unkna? Det lönar icke stort, när man en gång nu, såsom Geijer, står under Guds bara bimmel och har ett universus liggande utbredt för sina ögon. Att betrakta def, och tela derom, är hvatill vi Uppmana en stor man, Nzetionen kör bonom gerna ännu; må ban bortlögga lapprit, omvägarne och fraserna, så skola vi icke tröttna att höra honom. I fattigvårdsfrågan har ban vändt sig till ett af tidens verkliga probleme;; men begreppet om arikedom), och ännu mer om wesendom, miste han se skarpare i hvitögat, för ett lösa sitt ämne. Vi bedja en man, med Geijers hjerta (hvarpå vi tro), att göra det. Vi skulle, och kanske äfven borde, yttra oss ifver ett eller annat akademiskt fenomen till syfande på en resiauration, medelst den impuls, !om ungdomen gifver, och hvaraf d.t sedan allid beror på de äldre att göra något, genom Itt förena sig dermed och dymedelst gilva bevflig hillning och reda åt måhända för myccet gäsarde beståndsdelar. Man talar, och har ala! länge, om en Studentförening: äfven vet nan af en alademisk tidning, som skall skriffas — Mirsbile dictul — af bara gossar. När nan söger gnssar, förstås det dock i samma nening, som Palmblad och Atterbom voro gos