Aftonbladet – 9 juli 1839, sida 2

sinens voro en snart öfvergående, fastän wisseralligen förskräcklig paroxysm; hurusom det förI färliga i revolutionen frambragtes genom motklstindet och förräderiet från en kast, hvilken I heldre satte eld i samhällets fyra hörn, än den tlville låta fara sin egen makt och företräden, aloch att de främmande monarkernas inbland.Ining i Frankrikes angelägenheter, deras anfall rioch deras härars ohyggliga framfart inom Frank-Irikes provinser, då dej först inbröto der, just tivoro det, som spelade makten i händerna på i Ipöbeln och terrorismen. Det så mycket om-Iskrifna ckonungamordeta är också hundrade , gånger efterapadt annorstädes, blott med den ilskilnad, att det blifvit verkställdt i djupaste Junderdånighet för en äregirig efterträdare; och Iderföre nu endast på en vördnadsfull fot beI traktas, men icke för någon tydning till monJarkismens nachdel, enär monarker väl lära få I mördas af monarker och af aristokratier, men rljicke i följd af ransakning och dom, hvilket, i jafseende på Ludvig XVI onekligen visade en i ihög grad upprörande verkan af passionen. Man Iglömmer också alldeles att omtala den skilnad, lsom måste finnas mellan revolutioners beskafI fenhet, då deras anledning är olika. När t. ex. len nation, såsom den franska före 1789, är med öfvermodigt hån förtryckt och misshandIlad af ett par kaster, som i förderf, oduglighet, laster och rå egoism gå ojemförligt längre, Järn hvad man numera ens tillvitar franska nationen; när, med ett ord, ett allt för groft förnärmande af menniskans naturliga rättigheter finnes att hämna; då blifva revolutioner förfärIliga. Den allt för djupt kränkta menniskokänIslan ropar på upprättelse; och de högre klasIserne hafva sjelfve genom sitt exempel förstört Ihofsamhetens och det religösa tålamodets frö. Om deremot missbruken icke äro till den grad himmelsskriande, om menniskovärdet icke blifvit så kränkt och förtrampadt, som fallet var i Frankrike före den stora revolutionen, utan omhvälfningen blott erfordras för afhjelpande af mera tillfälliga, mindre föråldrade och inorotade samhällssjukdomar; då blifva revolutionerne af helt annan beskaffenhet, såsom hvarje opartisk menniska måste erkänna, då hon jemnförer; Engelska revolutionen 4640 med den 41689, Franska revolutionen på 4790-talet med den 1830, eller i allmänhet alla revolutioner i samhällen, som måste omskapas i sitt innersta, med de nationers, hvilkas kärna och ofantligt öfvervägande pluralitet icke lidit en lång, odräglig misshandling eller varit ansedd blott såsom ling och aldrig ägl något att försvara eller fästa sig vid. Endast i de länder, der en dylik sakernas ordning ännu äger rum, kan en sådan revolution som den första franska möjligen väntas. Imedlertid förbiser man denna erfarenhet, dessa ovederläggliga historiska resultater, och sätter sig ned, att vid aftonbrasan berätta ohyggligheterna från 4790 talet; och de okunnige lyssna, med vidt uppspärrade munnar, andöktigt på de gräsliga sakerna, såsom på spökhistorier, och lära sig bäfva för allt, hvaråt man, med eller utan skäl, kan ge namn af arevolutiona Orsaker, följder, (åtminstone de, hvaraf man skulle vara generad vid sökandet al sitt milj, historiskt sammanhang, allt öfverhoppas behändigt; och refrainen blilver oaflåtligen: adå ni en gång bragt massorna i rörelse, vet ni icke, hvar de stadnac, hvilket upprepas utan att det ringaste bekymra sig om, hvad ordet massorna betyder på ena eller andra stället, hvad upplysning de äga, hvad skär till hämnd, till totai omstörtnming, till all äganderätts försvarande eller förstöring. Hvar och en, som läser franska revolutionens historia för amnat ändamål, än att reta sin domnede inbillning med skakande berättelser, och som vågar se åt båda sidor, skall se, icke blott att den begyntes med en hög och ädel axda, med förmiga af försakelser och uppoffring för ideer, utam ock att denna anda fortlefde, äfverm under det några vilddjur bemäkligat sig ett förfärligt skräckvälde. Man kan trotsa deklamatorerna, att ur mågot annat lands historia framvisa en sådan kedja af ädla handlingar, af entbusiastiskt hjeltemod, af sjelfförnekelse, af ihärdighet, som revolutionsarmeerna företedde. Det hör väl äfven till jargonen, att tala om deras grymhet och plundringar; men men vet, att de monarkistiska härar, som kämpade med dem, gjorde sig skyldiga till lika stoma grymheter, 1 svnnerhet så snart da Lamma nå franclk hart